Turismen som en form av (post)kolonialism?
Inledning
Under hela moderniteten, ända fram till 1960-talet, gick huvudparten av internationella migrationer från västerlandets metropoler till kolonierna. Under senare tid har de forna kolonierna – efter ihärdig och långvarig frihetskamp – blivit egna stater och migrationsströmmarna har fått omvänd riktning. De forna periferiernas invånare söker sig nu till västerlandet, ofta som ovälkomna flyktingar. Detta gäller för de mer permanenta omflyttningarna.[1] Den internationella turismen kan däremot betraktas som en fortsättning i det koloniala migrationsmönstrets spår. Frågan jag vill ställa här är om detta innebär mer än bara en fortsättning längs kolonialismens resvägar? Är det även ett upprätthållande av då etablerade maktrelationer? Ur denna fråga kommer också följdfrågan om turismen som en möjlig form av (post)kolonialism. Hur ställer sig i sådant fall turismforskningen till turismens deltagande i en av koloniala relationer genomsyrad värld? Rubrikens ’turismen’ syftar således på såväl turismindustri som forskning om turism.
Denna text tar sin utgångspunkt i hur den internationella turismen har vuxit fram som en del av den europeiska industrialismen, kolonialismen och den vidare moderniteten. Industrialismens och modernitetens globala utbredning äger rum i och med den koloniala imperialismen som av historikern Eric Hobsbawm dateras till perioden 1875 till 1914. (Hobsbawm, 1994) Därav följer också att en grundläggande beståndsdel i moderniteten är det kapitalistiska världssystem som byggts upp med hjälp av den koloniala imperialismens exploateringar av världen utanför Europa. Som Anne McClintock uttryckt det:
"[I]mperialism is not something that happened elsewhere – a disagreeable fact of history external to Western identity. Rather, imperialism and the invention of race were fundamental aspects of Western, industrial modernity." (McClintock, 1995, s. 5)
Essäns titel är menad att antyda att turismen här kommer att diskuteras i relation till det som kommit att kallas postkolonial teoribildning. Med hänvisningen till en postkolonial teoribildning menas inte att det finns någon väl avgränsad uppsättning teoretiska axiom eller företrädare som tillhandahåller facit till världen. En gemensam utgångspunkt för postkolonialt tänkande är kritiken mot den vetenskapliga tilltron till objektiv kunskap om människan. Den etablerade vetenskapliga kunskapen om människan och hennes roll i världen är formulerad i västvärlden, som samtidigt och integrerat med sitt kunskapssökande har använt denna kunskap för att rättfärdiga geopolitiska orättvisor. En tydlig formulering av denna utgångspunkt finner vi redan i titeln till Edward W. Saids centrala studie Kultur och imperialism. Det Said säger där, och som hela det postkoloniala fältets representanter på olika sätt försöker visa, är att den västerländska moderniteten är djupt sammanlänkad med den koloniala imperialismen. Västvärldens ’utveckling’ och ’framsteg’ kan aldrig förstås utan beaktande av det samtida förtrycket av övriga delar av världen. Omvärlden har fått spela rollen av västerlandets motsats, och det betyder att vetenskapens kunskaper om såväl andra områdens folk som kunskapen om oss själva är tvivelaktig. Det betyder även – vilket är en av de grundläggande utgångspunkterna för min artikel – att kolonialismen inte bara berör relationen mellan forna kolonisatörer och koloniserade. Kolonialismen är en så central del av moderniteten att även vår svenska moderna identitet och dess relation till omvärlden också inom västvärlden berörs. Kolonialismen är inte bara en geopolitisk praktik och materialisering, det är också en föreställningsvärld som genomsyrat hela den moderna västvärlden, och postkolonialismen hävdar att denna föreställningsvärld och de maktrelationer den omhuldar överlevt den politiska koloniseringens nederlag.[2] Edward Said använder i ovan nämnda Kultur och imperialism begreppet ’attityd- och referensstrukturer’ för att ringa in de värderingar och föreställningar som genomsyrar den moderna kulturen och dess institutioner.
Till skillnad från ett vidare begrepp som ’mentalitet’ framhåller ’attityd- och referensstrukturer’ den strukturella och platsanknutna aspekten av allmänna föreställningar. Begreppet är också relaterat till begreppet ’diskurs’, och i den tidigare Orientalism använder Said själv Michel Foucaults diskursbegrepp som utgångspunkt för sitt eget begrepp ’strategisk placering’ som är ett försök att behandla det problem som han i Kultur och imperialism istället ringar in med hjälp av ’attityd- och referensstrukturer’.[3]
Hur kan man då ta reda på om turismen fortsätter mer än kolonialismens resvägar? Genom hela sin verksamhet har Edward Said insisterat på behovet av det han i sitt senare författarskap kallar för kontrapunktiskt läsande. Moderniteten och den europeiska kulturen måste studeras som en del av världen för att dess attityd- och referensstrukturer ska bli synliga. Vi måste alltid vara uppmärksamma på den maktaspekt som föreligger mellan vår egen sfär och den övriga världen, även när den övriga världen är till synes frånvarande.[4] Jag finner ett sådant förhållningssätt nödvändigt även när det handlar om turismstudier. Vi kan aldrig bortse från de historiska övergrepp som skapat den värld som dagens resor genomkorsar.
Turism och kolonialism
Denna texts titel är även ett försök att anspela på antropologen Dennison Nashs viktiga artikel ”Tourism as a Form of Imperialism” från 1978. Nash menar där att eftersom den rika västvärlden skapar turismens behov och har kontroll över turismens art och utveckling utövar centrum (Väst), genom turismen, kontroll i främmande regioner. Denna makt över periferins utveckling innebär enligt Nash att Väst är imperialistiskt och det betyder att turismen enligt honom är en form av imperialism. Den turistiska imperialismen leder till att lokalbefolkningens öde är länkat till krafter över vilka de inte har kontroll. Nash använder sociologen Georg Simmels analys av främlingen för att beskriva turisterna. Främlingen och hans värd behandlar i Nashs tolkning varandra som typer och objekt och handlar därmed av egenintresse. Främlingar kännetecknas av en tendens att söka sig till sina likar, till andra främlingar. Turisterna separeras från sina värdar av detta främlingskap, av distinktionen mellan arbete och fritid samt av kulturella skillnader. Turisterna förväntas inte anpassa sig för att involvera sig i värdens vardagliga, verkliga liv, menar Nash. Värden får istället anpassa sig till turisterna. (Nash, 1978, s. 35ff)[5]
Afrikakännaren Jacques Bougnicourt frågar sig i två artiklar i en FN-tidskrift för internationell utveckling vid samma tid som Nash om turismen var en ny kolonialism. Han ger inget direkt svar på frågan men skriver om hur den internationella turismen i likhet med kolonialismen alltid uppfattar den egna kulturen som alltings mått. Ett land är intressant för turismen bara om det är beundransvärt eller exotiskt, skriver Bougnicourt, och i avgörandet av vad som är intressant lägger man ingen vikt vid invånarnas egna åsikter. Turismen har sina egna experter som avgör vad som är värt att uppmärksamma. Turismen är på så sätt helt på européernas villkor och skapar mindervärdeskomplex i värdlandet. (Bugnicourt, 1977a, 1977b) Även sociologen Tord Høivik och statsvetaren Turid Heiberg studerade på 1970-talet turismens roll i en global ordning och såg då turismen som ett uttryck för strukturellt (indirekt och oavsiktligt) våld mot världens fattiga stater. (Høivik & Heiberg, 1977)
Sedan 1970-talet verkar intresset för att samstudera turism och kolonialism ha svalnat, även om enstaka studier naturligtvis presenterats därefter.[6] Den schweiziske antropologen Ueli Mäder återkom till frågan 1987 i en bok om hur turismen i Afrika skulle kunna frigöra sig från de koloniala strukturer som den bedrevs inom, och istället bli ett forum för ökad förståelse mellan folk. Som oftast förstärker turismen idag politiska strukturer som ger några privilegierade lyx på den breda befolkningens bekostnad, menar Mäder. Han visar även hur ofantligt liten del av turismens omsättning som kommer den lokala befolkningen till del. Från en ordinär turistresa till Kenya från Europa var det vid mitten av 1980-talet knappt 15 % av den enskilde turistens spenderade pengar som stannade inom den kenyanska ekonomin. (Mäder, 1987, s. 66ff)
Stephen Britton har diskuterat turismen genom att betrakta den som en stor industri i ett kapitalistiskt samhälle. Genom att analysera hur turismen omgärdas av varuproduktionens logik och rationalitet anknyter Britton till Frankfurtskolans insikter om hur kapitalismen konserverar den i samhället dominerande tolkningen av verkligheten.[7](Britton, 1991) Kapitalismens konserverade verklighetsuppfattning omsluter den koloniala imperialismen. I denna artikel är jag som tidigare sagts främst intresserad av att diskutera de attityd- och referensstrukturer som stöder och möjliggör (den fortsatta) exploateringen av den (före detta) koloniserade världen. Jag kommer alltså inte att följa Mäders, Brittons och andras exempel i att undersöka hur detta förtryck gestaltar sig på specifika platser. Det är otvivelaktigt ett mycket viktigt arbete, men som idéhistoriker uppfattar jag det som min del av uppgiften att undersöka de idéer och föreställningar som bär upp denna praktik.
Förutom de här nämnda arbetena har det förekommit sporadiska artiklar i Annals of Tourism Research som på olika sätt tangerat de frågor som jag vill ta upp här.[8] Jag menar att framförallt Nashs och Bugnicourts analyser fortfarande är giltiga och viktiga när vi ska ”söka klarlägga de inte alltid synliga sambanden mellan resandet och omvärlden.” (Sahlberg, 1998, s. 86) I denna artikel vill jag fördjupa och reaktualisera detta perspektiv med hjälp av så väl historiska som teoretiska argument.
Utlandsturismens historiska kontext
Turismen framträder som sagt som ett betydelsefullt fenomen i nära relation till industrialismen. Dessa båda centrala aspekter av det moderna projektet växer båda fram i England vid tiden kring det nittonde århundradets inträde. Eric Hobsbawm menar att den industriella revolutionen tog fart i Storbritannien på 1780-talet och avslutades med byggandet av järnvägar och tunga industrier på 1840-talet. (Hobsbawm, 1997) Såväl industrialismen som turismen blev sedan världsomfattande inom ramen för den koloniala imperialismen.
Föregångare fanns, redan i institutionaliserade bildningsresandet under 16- och 1700-talet som brukar kallas Grand Tour växte ett modernt resande fram varifrån den rekreationssökande turismen ärvde vissa viktiga drag. Fasta resvägar för bildningsresandet utvecklades under framförallt sjuttonhundratalet; sevärdheter kartlades och handböcker publicerades för att leda bildningsresenärerna till rätt platser och rätta upplevelser.
Den moderna resehandboken som utvecklades kring sekelskiftet 1800 innehöll listor över sevärdheter och detaljerade uppgifter om resvägar, transportmedel och boendemöjligheter. En av de första mer professionella resehandboksförfattarna var Mariana Starke, mest känd för storsäljaren Travels on the Continent. Starke listade där varje tavla i de viktigaste konstgallerierna och bedömde deras intressevärde med ett till fyra utropstecken, ett förfaringssätt som Thomas Martyn använt i en guide till Frankrike redan 1787. John Murray reste 1829 till kontinenten med Starkes bok som vägledare. När han kom hem skrev han en egen bok, Hand-Book for Travellers on the Continent, som publicerades 1836. Denna bok blev den första i en lång serie som kom att sätta standarden för de moderna resehandböckerna. Karl Baedeker såg i sin hemstad Koblentz många använda Murrays handbok under sina resor längs Rehn. Baedeker kopierade Murrays koncept i en egen serie böcker som kom att bli en av de mest spridda i världen. Baedeker influerades av Murray, men införde själv stjärnsystemet som sedan togs upp av Murray. Även i USA började resehandböcker publiceras ungefär vid samma tid.(Knoll, 1991, s. 342; Withey, 1997, s. 69ff) Det ur vårt perspektiv viktigaste i denna historia är den utifrån kommandes starka tilltro till sin egen förmåga att definiera vad som har värde i ett annat land som resehandböckerna allt sedan sin uppkomst omfattat. (Behdad, 1994, s. 36-52) Det är också viktigt att se att detta självsäkra vetande inte bara utsträcks över icke-europeiska eller koloniserade områden, det är en självsäkerhet som upprättar maktrelationer även inom Europas gränser. Det postkoloniala betraktelsesättet är därför inte begränsad till kolonister och koloniserade utan kan appliceras som en vidare modernitetskritik.
Turismhistoriens fadersfigur Thomas Cooks stora genombrott som researrangör var den första världsutställningen som arrangerades i London 1851. Utställningen hade totalt sex miljoner besökare och 17 000 utställare – varav hälften från England, och de övriga från ett fyrtiotal länder, däribland Sverige – och 165 000 personer besökte utställningen i Cooks regi. (Gold, 1991, s. 321; Withey, 1997, s. 141) Att just den första världsutställningen utgör en så viktig fas för turismens utveckling är inte en trivial tillfällighet. Cooks första stora utlandssatsning gällde dessutom arrangerandet av resor till Världsutställningen i Paris 1855. (Withey, 1997, s. 141f)
Den tidiga turismens nära samhörighet med världsutställningarna visar på viktiga aspekter av turismens relation till det framväxande moderna industriella och imperialistiska Europa. Världsutställningarna hade sina föregångare i nationella industriutställningar som börjat avhållas vid sekelskiftet 1800, den största på Marsfältet utanför Paris 1798. Enligt kulturteoretikern Walter Benjamin var det saint-simonisterna, som önskade en global industrialisering, som tog upp idén om världsutställningar. Benjamin menar vidare i ett ofta citerat stycke att:
"Världsutställningarna är centra för vallfarten till fetischen varan. [---] Världsutställningarna glorifierar varornas bytesvärde. De skänker en inramning i vilken deras bruksvärde träder i bakgrunden. Världsutställningarna utgjorde en skola i vilken folkmassan, som med tvång hölls utestängd från konsumtionen, kunde låta sig hänföras av varornas bytesvärde, tills den praktiskt taget identifierade sig med dem: ’det är förbjudet att vidröra de utställda föremålen’." (Benjamin, 1992, s. 65f)
Historikern Helmut Gold kallar 1851 års utställning för en ”tidsandans katalysator” som signalerade en obruten framstegstro. I denna framstegstro låg enligt Gold också en tro på en liberal handelsordning med frihandel och oinskränkt konkurrens samt en gränslös tilltro till teknikens och industrins förändringskraft. (Gold, 1991, s. 320) Vi kan i exemplet Cook se hur turismen hade ett nära samband med den utställning som symboliserar det moderna kapitalistiska samhällets framträdande. Även resan gjordes i denna process till en vara som kunde konsumeras, och som fick ett ytterligare värde än det rena bruksvärdet att komma från plats A till plats B. Resan är dels en upplevelse i sig, men också en statussymbol och ett behov.
Anne McClintock – feminist och postkolonial teoretiker – menar att utställandet av varor vid världsutställningen i Crystal Palace 1851 innebar en ny form av kulturell representation. I denna nydaning föddes konsumenten och konsumerismen, menar hon. Men utställningen ingick också i ett större sammanhang: imperialismen. McClintock hävdar att de stora berättelserna om vad hon kallar ”den Mänskliga Familjens framsteg, den överblickbara tiden och det anakronistiska rummet” i utställningslokalen Crystal Palace i Hyde Park fick sina materiella uttryck. Med begreppet ’den överblickbara tiden’ menar McClintock föreställningen om en global historia som till exempel vid det sena artonhundratalets världsutställningar kunde konsumeras på ett ögonblick från en osynlig och neutral blickpunkt. ’Det anakronistiska rummet’ är hennes begrepp för föreställningen om att rumsligt avstånd också utgjorde ett avstånd i historisk tid, att andra delar av världen låg efter Västerlandet.(McClintock, 1995, s. 37ff, 56ff & 208f)
"At the Exhibition, the progress narrative began to be consumed as mass spectacle. [---] Walking about the Exhibition, the spectator (admitted into the museum of modernity through the payment of cash) consumed history as a commodity. [---] At the Exhibition, white British workers could feel included in the imperial nation, the voyeuristic spectacle of racial ‘superiority’ compensating them for their class subordination." (McClintock, 1995, s. 57 & 59)
McClintock fäster stor vikt just vid det sena 1800-talets världsutställningar i sin skildring av den imperialistiskt patriarkala modernitetsdiskurs som hon kartlägger i boken Imperial Leather. Hon menar att imperialismens kultur genomgick ett epokskifte under 1800-talets sista decennier: ett skifte från en vetenskaplig rasism till det hon kallar ‘varurasism’. Den vetenskapliga rasismen hade sin främsta hemvist i antropologi, reseberättande, etnografi och medicin. Varurasismen å sin sida omskapade berättelsen om imperialistiskt framsteg till ett massproducerat ’masspektakel’. Varurasismen bestod av en viktoriansk annons- och fotografistil, av världsutställningarna och av den framväxande museirörelsen. (McClintock, 1995, s. 32ff) I och med rasismens inträde i varusfären får vi en uppsättning offentliga rasistiska föreställningar som lever tämligen oberoende av vetenskapens förståelse av raser; den nya kommodifierade offentligheten lyder inte under de rationella debattörernas kontroll, här är det njutning och konsumtion som styr. (Björk, 2000, s. 65-107)
Föreställningen om att tillhöra en dominerande ras – eller kultur – som hade lämnat världens övriga folk bakom sig förefaller ha varit tämligen allmänt etablerad, bland annat i och genom det McClintock kallar varurasismen. Enligt Robert J. C. Young kom ordet civilization från 1880-talet i engelskan att uppfattas som synonym med imperialismens ideologiska projekt. Ett projekt som blev viktigare än såväl ren ekonomisk vinning som kristen mission. (Young, 1995, s. 50f & 92)[9]
De tidiga turisternas blickpunkt var som McClintock visar knappast neutral. Thomas Cook marknadsförde sina resor med en försäkran om att utställningen (och resan dit) var ”a great School of Science, of Art, of Industry, of Peace and Universal Brotherhood!” För Cook var en viktig drivkraft att ge arbetarna tillfälle att besöka detta modernitetens tempel Crystal Palace. Det goda uppsåtet finns med redan i turismens första år, parad med oförmågan att se vilken värld det är man reser i. (Ekström, 1994, s. 37; Gold, 1991, s. 322; Withey, 1997, s. 141f)
Den sentimentala längtan till fjärran länder som vi kan skönja i världsutställningarnas presentation av den icke-europeiska världen, och som är en viktig komponent i den internationella turismen, är enligt den tyske skriftställaren Hans Magnus Enzensberger en romantisk kategori. Enzensberger är en av de första att på allvar teoretisera över turismens roll i det moderna samhället och hans förbisedda ”Eine Theorie des Tourismus” från slutet av 1950-talet borde vara en grundtext inom turismforskningen. Enzensberger menar där att det först var i den förromantiska perioden under sjuttonhundratalets slut som samtidens egna önskeföreställningar började projiceras på upptäcktsresande och konquistadorer. Fram på artonhundratalet blev också upptäcktsresande till en slags turister, enligt Enzensberger. Även för dem gällde det att komma först till en plats främst eftersom det oberörda var förstört om det utsatts för beröring. Förändringen i inställningen till resan kan skönjas i det faktum att fram mot slutet av artonhundratalet upptäckare som Livingstone och Hillary firades som hjältar, medan venetianarna på tolvhundratalet bara hade spott och spe åt Marco Polo. Den oberörda platsen hade blivit till ideologisk mystifikation, säger Enzensberger. (Enzensberger, 1962, s. 152ff)
Visst kan vi se pilgrims-, bildnings- och kurortsresor som föregångare till den moderna turismen, men då måste vi hålla i minnet att själva resan – förflyttningen från A till B – i dessa fall mest var något nödvändigt ont. Enzensberger menar att den moderna turismens rötter står att finna i engelsk, fransk och tysk romantik, hos författare som Wordsworth, Byron, Rousseau, Chateaubriand, Tieck och Wackenroder. Dessa förklarade friheten som det stora målet och uttryckte uppfyllelsen av den i fantasins fjärran. Rumsligt placerades den eftertraktade friheten i bilder av den civilisationsfjärna naturen, temporalt i det förgånget historiska, i minnesmärken och folklore. Det oberörda landskapet och den oberörda historien har enligt Enzensberger förblivit turismens ledmotiv, allt in till det 1950-tal i vilket han författade sin teori om turismen. Turismen är inget annat än försöket att förverkliga de önskedrömmar som romantiken projicerat till fjärran land, säger han. (Enzensberger, 1962, s. 156)[10]
Modernitet och kolonialism
I denna inledande historiska exposé kan vi se att turismen är nära kopplad till det moderna projektet. Med stöd i postkoloniala teorier har jag hävdat att vi måste se det moderna projektets relation till den koloniala imperialismen. Turism har varit ett viktigt tecken på modernitet, något eftersträvansvärt och lönsamt. En av moderniseringens viktigaste drivkrafter har alltid varit forskningsframsteg. I Upplysningens anda skulle fler och fler aspekter av det mänskliga livet läggas under förnuftets kontroll. Forskningen var en hjälpreda som skulle utveckla bättre metoder att rationalisera det västerländska samhället och få den övriga världen att bli som oss. Att många människor därigenom fått ett bättre liv ska inte förringas. Men vissa steg framåt togs på andras bekostnad. En alltför stor del av turismforskningen är, i mitt tycke, oreflekterat en del av denna tradition av att vara framstegets hjälpreda.[11] Uppgiften synes vara att som en slags socialingenjör lösa problem och ge ökad kunskap åt stat och näringsliv. Utifrån en kontrapunktisk syn på den västerländska kulturen är det djupt problematiskt. Ingen kan helt bortse från sitt studieobjekts plats i den globala maktordning som omsluter våra liv och vår verksamhet, även om objektet råkar ligga i en region av Västerlandet.
Men vad menas nu med modernitet? Sociologen Håkan Thörn gör i boken Modernitet, sociologi och sociala rörelser en utredning av förhållandena mellan begreppen det moderna, modernitet, modernisering och den moderna epoken. Han menar att
Vi kan [...] tala om det moderna som: a) den moderna epoken, en historisk period vilken innebär något kvalitativt nytt i förhållande till den föregående, b) modernitet, vilket betecknar ett synkront perspektiv och innebär ett tillstånd eller en erfarenhet av det moderna samhället - modernitet kan därmed förstås som en erfarenhetsform, c) modernisering, som utifrån ett diakront perspektiv betecknar den specifika historiska förändringsprocess som äger rum under den moderna epoken, där kapitalism, rationalisering, globalisering och industrialisering är centrala aspekter. (Thörn, 1997, s. 35)
Enligt idéhistorikern Sven-Eric Liedman kan vi behandla ”modernitet” och ”det moderna” som synonyma. I boken I skuggan av framtiden använder han begreppet modernitet för att behandla alla aspekter av den förändring det moderna – i Thörns mening – betytt. Liedman menar vidare att steget begreppsmässigt är kort från modernitet till upplysning. (Liedman, 1997, s. 7)
Moderniseringsteorin har inom delar av samhälls- och humanvetenskaperna alltsedan 1960-talet kritiserats hårt för att vara, vad Håkan Thörn kallar, eurocentrisk, evolutionistisk, teleologisk, androcentrisk samt för att den saknar konflikt- och maktperspektiv. (Thörn, 1997, s. 14)[12] Den postkoloniala teorin är ett viktigt exempel på en geopolitiskt grundad variant av denna kritik. Redan i ljuset av det rationella förintandet av Europas judar formulerade socialfilosoferna Theodor W. Adorno och Max Horkheimer i boken Upplysningens dialektik en svidande kritik mot moderniseringens instrumentella förnuft. Den kritiska teori de utvecklade menar att moderniteten styrs av en målrationalitet som saknar etiska dimensioner. (Horkheimer & Adorno, 1997) En forskares viktigaste uppgift är enligt den kritiska teorins tradition att ifrågasätta denna målinriktning och visa på de sidor som den rationella kalkylen inte får med. Forskaren skall snarare vara kritiker än hjälpreda.
Turismforskningen och moderniteten
Vad menar jag med att kritisera turismforskningen för att vara ointresserad av modernitetens frånsidor? Låt mig precisera och nyansera det ovanstående genom att behandla några av turismforskningens framträdande gestalter ur ett kontrapunktiskt perspektiv.
Det var i akademiska kretsar länge vanligt att beskriva turisten som ett modeoffer som blint följer de vägar som den verklige resenären har färdats med fritt och öppet sinne. Turisten framställs som en massvarelse. Det mest utpräglade exemplet på denna syn hos någorlunda samtida forskare är den amerikanske historikern Daniel Boorstins närmast klassiska The Image: A Guide to Pseudo-Events in America från 1960-talets början. (Boorstin, 1964) Den typen av kritik är ur vårt perspektiv emellertid inte speciellt intressant. Den negativa definitionen av turism är lika gammal som själva termen turist, som för första gången förekom på engelska mot slutet av sjuttonhundratalet. Men i de första negativa utspelen om turister är det inte i första hand massan som föraktas, snarare är det turisternas overksamhet man upprörs över. ”These Tourists, heaven preserve us!” lät poeten William Wordsworth en präst från Ennerdale i Lake District utbrista redan 1799. Prästen klagar i diktens öppningsstrofer över hur turisterna bara tittar och antecknar (detta var ju innan kamerornas tid) och tittar igen, så länge att man skulle hinna resa tolv miles under tiden. (Buzard, 1993, s. 1ff)[13]
Någon har hävdat att det var Boorstins nedrackande på turismen som provocerade fram den moderna turismforskningen. De två mest åberopade böckerna i den bredare turismforskningen, som ger en mer nyanserad bild av turismen än Boorstin, är sociologerna Dean MacCannells The Tourist från 1976 och John Urrys The Tourist Gaze från 1990.
Sociologen Dean MacCannell, som ofta framförs som något av den seriösa turismforskningens fader, gav 1976 ut boken The Tourist: A new theory of the leisure class. Som många andra sociologer ser han turismen främst som en metaberättelse om det moderna samhällets särdrag. Hans intresse är främst ”turistens” (alltid i singular) egen värld. Turisten framställs hos MacCannell (inte alldeles medvetet) som en medelklassvästerlänning som tittar på platser.
I The Tourist beskrivs turismen utifrån en strukturalistisk teori som ett teckensamlande vars främsta drivkraft är sökandet efter autenticitet, samtidigt som MacCannell säger att ’turist’ delvis är beteckningen på dem som nöjer sig med inautentiska upplevelser. Den viktigaste enskilda turistaktiviteten är att besöka sevärdheter. En plats blir betecknad som sevärdhet genom skilda betecknare som MacCannell kallar markörer. Utan markörer är sevärdheten bara en trivial plats. Som markörer betraktas alla informationsbärare som refererar till platsen. Vissa platser skiljs ut som sevärdheter genom att de är bärare av intressanta markörer, t.ex. trottoaren där Olof Palme mördades. Men markören kan också bli en sevärdhet i sig. (MacCannell, 1976) Det sitter exempelvis en platta i trottoaren som markerar den plats där Palme föll. Ett bättre exempel på markörer som blivit sevärdheter i sig är kanske Las Vegas neonskyltar.
Senare skribenter har uppmärksammat hur även fiktiva händelser kan markera en plats. Till exempel har det i den polska staden Kazimierz ordnats Schindler's List-turer, men det som för filmen spelats in i Kazimierz och pekas ut under turen ägde i verkligheten rum i en något annan form i Podgorzeghettot. (Rojek, 1997, s. 54) Från Phuket i södra Thailand har det länge organiserats utfärder till den ö där James Bondskurken ”mannen med den gyllene pistolen” bodde. I filmens verklighet är ön emellertid belägen i Ha Long bukten i gränsvattnet mellan Vietnam och Kina, och det allra mesta som utspelar sig på ön är filmat i studio. Just fiktionens betydelse för skapandet av världsbilder, förväntningar och reslust har behandlats av bland andra Chris Rojek. (Rojek, 1997) Det jag vill lyfta fram här är hur en sevärdhet – och i förlängningen en turistort – alltid skapas utifrån turisternas föreställningar om omvärlden.
Det har varit ett populärt antagande i turismlitteraturen att just den moderna människans längtan efter äkthet skulle vara den starkaste drivkraften för turism. Den i Shanghai verksamme sociologen Ning Wang har, tycker jag, på ett klargörande sätt funderat kring autenticitetens plats i turismen. Han skiljer ut tre sorters äkthet: objektiv autenticitet, konstruktiv eller symbolisk autenticitet, samt existentiell autenticitet. Objektiv autenticitet innebär att man söker det verkliga och äkta. Konstruktivism innebär att man uppfattar verkligheten som tolkad och konstruerad. Autenticiteten är då en projektion av turistens egna preferenser, förväntningar och stereotyper. Men i turism som går till natur, strand, äventyr, besök hos vänner och liknande (det vill säga huvudparten av all turism) söker turisten snarast sitt eget autentiska själv och en intersubjektiv autenticitet. Om de besökta objekten är autentiska är då inte viktigt. (Wang, 1999)[14] Man kan kanske formulera det som att turismen uppfyller den moderna människans längtan efter en naturlig och äkta identitet. I marknadsföringen av denna upplevelse är anspelningar på platser och kulturers äkthet ett mycket viktigt inslag. Men som Enzensberger visat är det inte en objektiv autenticitet det handlar om (om nu en sådan överhuvudtaget skulle kunna finnas). Det är projiceringar av egna drömmar om en annorlunda, äkta värld man anspelar på. Hur påverkas då turismen av modernitetens eventuella övergång i post- eller senmodernitet? Förlorar äktheten sin trovärdighet?
John Urry tar upp föreställningen om att det finns postmoderna så kallade postturister som även kan njuta av inautenticitet, det vill säga det man uppfattar som konstlade och kitschiga sevärdheter. (Urry, 1990, s. 11 & 100ff)[15] Men jag finner föreställningen om att det finns specifika postturister illa underbyggd. Tydligt är att även upplevelser av artificialitet och kitsch har en attraktionskraft, där plastiga souvenirer kan utöva större lockelse än den faktiska sevärdheten. Kommersen kring Maos mausoleum i Peking är ett strålande exempel. Men postturistandet är ett agerande vid en sådan specifik plats. Vid en annan attraktion kan samma turist hänge sig åt den solitära, romantiska turistblicken – till exempel vid Liflodens dimhöljda sockertoppslandskap. För en annan individ kan förhållandet vara helt omvänt. En gammal maoistisk studentaktivist kan betrakta Maos kvarlevor med en vördnadsfull blick samtidigt som han vid Lifloden med ironisk distans betraktar försäljningen av billigt grälla, snedtryckta kopior av de kinesiska mästarnas landskapsmålningar. Jag vill hävda att även den postmoderna turisten inte alltid är så medveten om att han spelar ett rollspel i en värld av kulisser, som det framstår hos Urry. Brottet med modernitetens och kolonialismens attityd- och referensstrukturer är inte så skarpt som postmodernismen ibland ger sken av. (Urry, 1990, s. 93ff)
De praktiker som utförs inom ramen för det kommersiella system som turismen utgör är alltför skilda för att gå under en enkel gemensam beskrivning av turismens innehåll.[16] Ett vanligt modernistiskt misstag – som är frekvent också inom turismforskningen – är att anta att varje människa har en fast och konsistent identitet. Utifrån en mer utvecklad teori om identifikation kan man inte se det som att det finns olika klart avgränsade typer av människor som har specifika beteendemönster. Snarare handlar det om olika praktiker som beror av de ekonomiska, tidsliga och rumsliga förutsättningar aktören i den givna situationen befinner sig under. Man kan heller aldrig vara turist om man inte turistar, vilket är en aktivitet. Tim Edensor har mycket övertygande visat detta i sin studie av turisters agerande vid Taj Mahal. (Edensor, 1998)
Edensor använder sig av begreppet performance för att beskriva hur turister iscensätter sina egna föreställningar vid symboliska platser. Han visar bland annat att det på varje plats spelas upp olika, konkurrerande föreställningar om platsens autenticitet och drar därur slutsatsen att inte heller platser har någon essentiell identitet. Även platsers identitet skapas i varje stund av de kontingenta aktiviteter som spelas upp där. (Edensor, 1998, s. 200ff) Men det är inte bara så att olika föreställningar spelas upp på en och samma plats. Vi kan i Jerusalem se exempel på det omvända, där samma föreställningar projiceras på olika platser. Många reser till Jerusalem för att besöka Jesus grav, men det finns (åtminstone) två platser som konkurrerar om att vara den autentiska graven; Den Heliga Gravens Kyrka och den så kallade Trädgårdsgraven. Bägge dessa platser framställer sig som den äkta bibliska graven, och pilgrimen måste välja var han eller hon ska iscensätta sin föreställning. Det enda som – med det arkeologiska och historiska materialet vi har tillgång till idag – kan avgöra platsens identitet är de lokala samfundens och pilgrimernas val av performance.
Edensors fokus på Taj Mahal, en plats där ingen bor, gör att han inte ser viktiga komplikationer i skapandet av en plats identitet. Edensor ser allas olika praktiker som symmetriska – de är alla lika sanna. Men på platser där människor bor finns en uppenbar asymmetri mellan besökare och lokalbefolkning: i frihet att röra sig in och ut från platsen, i befolkningens rikare erfarenhet av platsen, i maktrelationer till tidigare berättelser om platsen. Är lokalbefolkningens förståelse av sitt hem bara en av många likvärdiga berättelser om platsen?[17]
Vi kan i det ovan anförda se att även turismens beskrivning av en plats är inbegripet i en rad maktspel. Det finns ingen möjlighet att bara objektivt redovisa fakta, en presentation har alltid ett syfte. Som Slavoj Zizek uttrycker saken:
"'Let the facts speak for themselves' is perhaps the arch-statement of ideology - the point being, precisely, that facts never 'speak for themselves' but are always made to speak by a network of discoursive devices." (Zizek, 1994, s. 11)
Turism, kultur och identifikation
Edensors arbete reser frågor om identiteter och identifikation, något som i relation till turismforskningen kanske är den allra viktigaste aspekten av modernitetskritik och postkolonialt tänkande. För att utreda frågan om identiteters betydelse för turismen måste vi ta upp ytterligare en aspekt av moderniteten som tidigare utelämnats: nationalismen. Centralt i nationalistisk ideologi är föreställningen om fasta, kollektiva egenskaper som kännetecknar en kultur. Det går enligt den nationalistiska förståelsen att dra gränser mellan olika kulturer, och dessa kulturer menar man har specifika och beständiga egenskaper. (Anderson, 1991) En av turismens viktigaste inslag är betittandet av andra kulturer. Men som Edensor påpekade: kulturer är något performativt. En kultur finns bara när den utövas och uppförandet av en tradition är aldrig något statiskt. Varje handling är specifik för den tid och plats där den utförs. Varje nytt utförande sker i en delvis ny situation och det innebär att det alltid smyger sig in en aldrig så liten förändring. Samtidigt så är kulturell praktik nästan alltid knuten till vissa materiella artefakter som utvecklats genom tiderna för att kunna uttrycka det som kulturen velat behandla.
Vi kan ta ett musikinstrument som exempel. Beroende på vad man velat förmedla med instrumentet har det utformats på ett speciellt sätt. För att kunna förmedla pampighet och ära, eller intimitet och andlighet. Genom den form instrumentet givits begränsas de typer av musik som kan formas med det. Traditionen har således en konserverande verkan genom sin materialitet, samtidigt som denna materiella tröghet aldrig är stark nog för att binda kulturen vid en statisk form. Nya utövare och åhörare kommer att uppfatta möjligheterna olika, och deras skilda behov kommer att skapa en ständig förändring.
På samma sätt är det svårt att hävda att vi har en identitet, snarare bör identitet förstås som en ständigt pågående identifikationsprocess. Gayatri Chakravorty Spivak – som är en av de centrala postkoloniala kritikerna – skriver om identifikation:
"One of the corollaries of the structure of alterity, which is the revised version of the structure of identity, is that every repetition is an alteration. This would put into question both a transcendental idealism that claims that the idea is infinitely repeatable as the same and a speech act theory that bases its conclusions on intentions and contexts that can be defined and transferred within firm outlines. Iterability is the name of this corollary: every repetition is an alteration (iteration). But repetition is the basis of identification. Thus if repetition alters, it has to be faced that alteration identifies and identity is always impure." (Spivak, 1996, s. 86f)
Spivaks kritik av transcendental idealism och talakts-teori kan vi bortse från i detta sammanhang. Det viktiga att ta fasta på är hennes ifrågasättande av att intentioner eller kontexter kan definieras och överföras inom fasta gränser. Även det mest avgränsade sammanhang innehåller så många parametrar att det inte kan avgränsas annat än i relation till en mycket speciell fråga som inte kan svara för hela sammanhanget. Varje enskild handling innehåller vidare en sådan mängd förutsättningar att ingen kan ha kontroll över, eller insikt i, sina egna intentioner. Det finns i världen alltid mer mening än vad en sådan tilltro på fasta gränser och klara intentioner tillåter. Turismmarknadsföringens anspelningar på att resenären skall förändras för livet av att resa till några som är som de alltid har varit framstår utifrån ett sådant synsätt som naiv. (Bruner, 1991) Exemplet visar även att turisterna anses vara de som har kapacitet till förändring – ett modernt kännetecken –, medan de lokala förväntas behålla sin förmoderna autenticitet. Den fattigdom som upprätthålls av det globala system som den koloniala imperialismen skapat framställs som naturlig enkelhet.
Turism, eurocentrism och fantasier
Turismen kan alltså inte bara förhålla sig objektivt till en plats. Vår perception och föreställning om världen är alltid beroende av vår förförståelse. Tidigare generationers föreställningar är i viss mån institutionaliserade i turismens materiella form. En form som – som vi har sett – har vuxit fram i en tid då Nordvästeuropas kultur var genomsyrad av imperialistiska hänsyn och värderingar. Dagens turism säljer sedan platser med hjälp av de förförståelser och bilder som kundgruppen har om det saluförda resmålet, bilder som ofta är sammankopplade i ett svårgripbart nät av fantasier, informationer och drömmar om ett annat liv. Som Llewellyn Watson och Joseph Kopachevsky har uttryckt saken i sin mycket läsvärda analys av turismen som vara:
"Tourism, like other commodities, is packed for exchange by advertising, much of which appeals to people's deepest wants, desires and fantasies (often sexual), and is anchored in a dynamic of sign/image, construction/manipulation." (Watson & Kopachevsky, 1994, s. 649)
Dessa djupaste begär och fantasier om andra länder som människor omfattar verkar oftast vara djupt rotade i historien och mycket svåra att förändra. (Grinell, 1999) Från den koloniala eran har vi ärvt en hel världsbild där olika kulturer och platser målats med fixeringsfärg. Edensor säger:
"The contruction of all [tourist] itineraries signifies an approach to travel which embodies particular cultural concerns and priorities, based upon genealogies of spatial interpretation." (Edensor, 1998, s. 21)
Enligt min mening bär all representation av resor på dessa inneboende föreställningar och prioriteringar som är beroende av den traditionella tolkningen av en plats, eller snarare av de fantasier som i det förflutna fästs vid platsen. Och det är just här som turismforskningen måste ta modernitetskritiken på mycket större allvar. Turistplatsens innevånare har sällan eller aldrig haft någon röst i bestämningen av representationen av deras hemplats. Att det finns ett flertal välinitierade socialantropologiska studier som behandlar hur människor i turismens mottagningsområden påverkats av kontakten med turism betyder tyvärr väldigt lite för de historiskt mycket sega attityd- och referensstrukturer som ligger bakom denna representation. Det är viktigt att återigen påpeka att vi här diskuterar de föreställningar som gör denna praktik möjlig, och inte praktiken i sig.[18]
Detta är naturligtvis hårda och långtgående påståenden, och det kan kanske vara på sin plats med en lite längre översikt över den forskning jag bygger dem på. Ett viktigt arbete är historikern Åke Holmbergs mäktiga materialgenomgång i de två banden av Världen bortom Västerlandet som täcker perioden från 1700 fram till 1939. Vi kan hos Holmberg och andra omvärldsforskare se att den svenska omvärldsbilden i olika epoker har varit i stort sett enhetlig med övriga Västeuropas syn på världen. Att Sverige i den koloniala imperialismens epok i praktiken saknade kolonier ledde inte till, och var heller inte resultat av, en från kolonialmakterna avvikande omvärldsbild. Vi kan också se att den biologiska rasismen tog form under andra hälften av artonhundratalet och stod stark en bit in på nittonhundratalet. Under 1930-talet framkom i ökande grad kritiker av biologisk rasism och etnocentrism, men det var inte förrän in på 1960-talet som de tidigare vetenskapliga förklaringarna förlorade sin plats på den offentliga arenan. (Ajagán-Lester, 2000; Holmberg, 1988, 1994; Olsson, 1986) Trots att de flesta av de teorier som byggt de stereotypa bilderna av andra människor inte längre besitter någon trovärdighet lever stereotyperna ändå kvar in i vår samtid. Ibland backas de upp med nya statistiskt ekonomiska förklaringar, men oftast presenteras de utan medvetenhet om vilken bild som därmed förmedlas. (Eriksson Baaz, 2001; Mattsson, 2001; Olsson, 1986; Selander, 1990)
En studie som rör 1980-talet är Selander m.fl:s rapport Rasism och främlingsfientlighet i svenska läroböcker? Rapporten kommer fram till att det icke-svenska i läroböckerna beskrivs med ”alienerande schablonbilder” som förstärker det man kallar ”vår ’turistbild’ av andra länder och folkslag”, det vill säga vanan att se främmande kulturer i enkla, statiska nationalsymboler. Slutsatsen blir att ”den svenska mentaliteten” fortfarande bär en stereotyp bild av det främmande. (Selander, 1990)
Viktiga arbeten inom turismforskningen som tangerar omvärldsbilden är förutom de tidigare nämnda texterna om imperialism och kolonialism Graham Danns kvantitativa studie "The people of tourist brochures" och den senare, mer typologiskt inriktade ”Images of destination people in travelogues” som båda diskuterar turismens estetiserande av lokalbefolkningen.(Dann, 1996a, 1996b) Även Erik Cohens artikel ”The study of touristic images of native people” tar ett mer typologiskt grepp på hur lokalbefolkning framställs av turismnäringens olika aktörer. (Cohen, 1993) Tyvärr kommer dessa typologiska ansatser inte till någon vidare analys av de intressanta empiriska resultat som redovisas. Här kan en kontrapunktisk läsning utifrån ett postkolonialt perspektiv tillföra ytterligare dimensioner till förståelsen. Såväl här som i den svenska forskningen om omvärldsbild finns en viktig aspekt som sällan framkommer. Stereotypen är alltid relaterad till en implicit läsares självbild. Detta själv är för turismens del den turist som man önskar locka med sin vara. Vi möter en idealkonsument som är det klassiska västerländska Subjektet (vit, medelklass, heterosexuell man – hos oss även etnisk svensk).[19] Den manliga hegemonin försvagas i och för sig något under 1900-talets sista decennier, men den svenske konsumenten är hela tiden djupt förankrad i en ’vi-kultur’. Att Europa och Sverige i samband med de nya migrationer som nämndes i inledningen fått mängder av nya medborgare med ursprung utanför den traditionellt europeiska eller svenska kulturen syns inte. Turismen vänder sig fortfarande till det klassiska västerländska Subjektet.[20]
Edward Bruner menar i en artikel i Annals of Tourism Research att det som presenteras som ’traditionen’ uppfinns idag för turisternas skull. Det är en västerländsk fantasi som bestämmer vilken berättelse som ska berättas. Turisterna betalar för att se något som i själva verket är starkt påverkat av och skapat utifrån deras egna föreställningar. Marknadens lagar styr turismen, och det som styr marknaden är enligt Bruner västerländska fantasier. Turisterna serveras på så sätt en selekterad, anpassad kultur. Turismen vill dessutom ha korta, säkra, fotovänliga uppträdanden. Konst skall kunna köpas som souvenirer för en rimlig penning och vara av en storlek som gör att den får plats på flygplanet hem. Lokala iscensättningar anpassas av dessa skäl efter turismens praktik vad gäller längd, tid på dagen (för gott fotoljus) osv. (Bruner, 1991, s. 241)
De bilder av turistplatsernas lokalbefolkning som i marknadsföringen ges och ses mest i förbigående lutar sig som vi kunnat se mot en stor mängd föreställningar som utarbetats under lång tid och med stor möda. En hel rad föreställningar måste förutsättas för att de till synes banala bilderna av människor som turismen producerar skall vara begripliga. En väldig mängd dold, underförstådd, delad kunskapsmassa ligger outtalad, men utan denna grund skulle inte dessa bilder nå fram till oss. Bara halva texten är skriven, resten är för läsaren att fylla i. Samtidigt är det inte upp till läsaren att fritt välja vad som skall fyllas i, en mängd föreställningar ligger latenta, de syns aldrig på ytan men är lika viktiga som det faktiskt utsagda för att texten skall vara förståelig. (Liedman, 1989, s. 23ff)
Litteraturvetaren Dan Landmark skriver att "[d]essa relationer är som [Edward] Said visar oftast implicita; de underförstås i berättandet och finns i textens undermedvetna, varifrån de etableras i läsarens undermedvetna." (Landmark, 1996, s. 46) Men jag anser att läsaren (och i mer allmänna ordalag: turisten) har en mer aktiv roll än Landmark hävdar. Läsaren har redan läst mängder av texter (turister har redan sett mängder av broschyrer och prospekt). Redan i unga år är maktrelationen etablerad hos varje läsare (turist). Det är en kulturell påverkan som gör det svårt för oss att läsa någon text (se något land) utan att referera till idétraditioner som vi kan önska var en del av en sluten, förgången tid.
Enligt sociologen Zygmunt Bauman är
"turister [...] medvetet och systematiskt på jakt efter upplevelser, efter nya och annorlunda upplevelser, efter upplevelsen av det annorlunda och nya [...]. Turisterna vill bada i det främmande och egendomliga elementet [...] på villkor, dock, att det inte häftar vid skinnet och alltså kan skakas av när de önskar." (Bauman, 1994, s. 29)
Nya upplevelser är nu, som framkommit ovan, inte helt igenom nya, de är ofta kopplade till gamla fantasier. Vi måste också inse – och ta på allvar – att man inte kan bada i det främmande utan att det häftar vid skinnet, att man till och med är med om att skapa något alldeles nytt genom sitt bad. Badaren lämnar kvar flagor av sin hud och öar av sin bakterieflora i badvattnet. Det främmande vattnet är inte längre detsamma när han tumlat runt i det. Han har varit med och förändrat världen, om än bara lite, lite. Man kan inte resa som om man satt hemma och tittade på TV. Vi måste erkänna att vi reser och lever i världen, att vi sätter avtryck där vi går fram. Turismen kan och får aldrig ta semester från världen. Och eftersom turismen är en av samtidens största globala industrier är det mycket viktigt att turismforskningen fäster mycket större uppmärksamhet vid turismens förhållande till den koloniala världsordning som riskerar att reproduceras i den globala kapitalismen.[21]
Vilken roll tillåter turismen de forna koloniernas människor? Är människorna i t.ex. Afrikas 53 olika stater fria att som vi i väst själva skapa sina identiteter? Eller tvingar turismen dem, genom att vara den enda framkomliga vägen till västvaluta, att fortsätta uppträda som stereotypa ’negrer’ och undersåtar i iscensättandet av den västerländska turismens (koloniala) fantasier? Vad har turismforskningen för position i detta?
Turism och postkolonialism
Min åsikt är att turismforskningen måste bryta den symbios med branschen som härskar inom alltför många områden av den.[22] Forskningen ska vara en kritisk instans som utifrån ett kontrapunktiskt seende vågar ifrågasätta turismens praktiker på allvar, även då den syftar till att skapa förutsättningar för ökad turism. En av de viktigaste frågorna att ta ställning till är då hur den internationella turismen förhåller sig till den koloniala världsordning som den växt fram i och vars attityd- och referensstrukturer fortfarande är en levande del av den dominerande världsbilden. I dag – då alltfler fattiga länder hänvisas till turismen för att få del av den globala ekonomins rikedomar – är det en akut uppgift att undersöka vilken roll mottagarländerna och deras invånare har inom turismen.
Enligt etnicitetsforskaren Robert E. Wood är turismen i dag ett globalt fenomen som fungerar som strukturerande element för etnicitet. Etniciteter är objekt för turistblicken och etniska kulturer produceras i en dialog mellan turister, lokalbefolkningar och stater. Det gör att etniska grupper kan accentuera de aspekter av sin kultur som väcker turismens intresse och därigenom få en friare roll gentemot staten. Det kan också göra stater mer positivt inställda till bevarandet av sina etniska minoriteters kultur. (Wood, 1998) Men om turismens jakt på sevärdheter inspireras av koloniala fantasier, ska minoriteterna då spela lyckliga vildar och accentuera allt det som är Annorlunda?
Turismen utgör en stor möjlighet för minoriteter att få en politisk röst genom att de är i besittning av en efterfrågad vara som inte kan tas ifrån dem eftersom de själva är del av varan. Wood hämtar exempel från Bali och talar om hur den balinesiska kulturen stärkts av turismens intresse för deras riter, danser och hantverk. Jag vill inte mena att möjligheten till ett positivt utbyte inte finns, men hävdar att vi noga måste undersöka vilka roller lokalbefolkningen förväntas spela.
Turismens vara är att praktiskt bereda väg för en sinnlig upplevelse. Denna sinnliga upplevelse kan i högre grad än vad forskningen brukar visa vara solvarm eller saltblöt hud. Men för bussresenärer och backpackers, och inte minst för etnoturism, är synen sinnet framför andra. Turismens saluförda upplevelse är alltid kopplad till en redan upplevd önskan om att uppleva något speciellt, att få konsumera en symbol för en omhuldad fantasi. Varans utformning bestäms av vilken blick som skall tillfredsställas. Om blicken ska registrera en symbolisk sevärdhet eller en symbol för en stämning krävs olika förpackningar. (Urry, 1990, s. 57ff) Att se Eiffeltornet går mycket fortare än att se ’det romantiska Paris’. Men oavsett detta: varan är skapad utifrån konsumenternas föreställningar om andra platser, föreställningar som ofta har starka rötter i koloniala fantasier.
Problemet för de etniska minoriteter som försöker förhandla sig till en position i världen med hjälp av turismen är att de egentligen inte är den saluförda varan. Varan har bara klistrats på dem så länge de är ett fogligt objekt för iscensättandet av koloniala fantasier. Dennison Nash menade som vi såg i inledningen att detta gör turismen till en form av imperialism. Det vanligaste i turism som betittar etniciteter, etnoturism, är att för varje specifik del är betydelsen för mottagarna större än betydelsen för sändaren. Små säljare möter stora köpare och att strypa efterfrågan kostar ringa för centrums egen ekonomi, men är förödande för mottagaren. Høivik och Heiberg menar som tidigare refererats att turism av detta skäl är ett exempel på strukturellt våld. (Høivik & Heiberg, 1977, s. 49ff)
En viktig del av den lilla forskning kring turism och kolonialism som utförts genomfördes under 1970-talet. Idag kan vi med rätta ifrågasätta bland annat den tendens till att oproblematiserat behandla centrum (Väst) som en homogen aktör med en vilja och med en gemensam ekonomi som förekommer i materialet. Västvärlden är inte så homogen som det ibland framstår även i min egen framställning. Naturligtvis finns det i turismindustrin många sändare som är specialiserade på vissa områden och som därför också är beroende av mottagaren. Men den kritik som kan riktas mot genomförandet av dessa undersökningar bör inte få oss att tro att även frågeställningen skulle vara daterad. Tvärtom är den högst aktuell och borde i mitt tycke vara central inom turismforskningen. Turismindustrin har del i attityd- och referensstrukturer, och verkar inom en global ordning, som gör att den väldigt lätt bidrar till att förstärka de globala orättvisorna.
Det har visats att turismen, och framförallt etnoturismen, säljer symboler för fantasier som ingen grupp kan säga sig vara ursprung till. Turismindustrin kan ofta lika gärna projicera sina bilder på någon annan. Ibland projiceras de på Disneys iscensättningar, ibland på Borneos dajakiska befolkning. Hur ska världens alla små etniska grupper behålla turismens intresse? Är det genom att se till att vara de som bäst iscensätter föreställningen om ’den lycklige vilden’? Är det då förenligt med en vilja att minska de globala orättvisorna att framhålla turismen som en positiv möjlighet för fattiga regioner att få del av världens starka valutor? Om svaret är nej, eller ett osäkert kanske: är det då försvarbart att inte ta frågan på största allvar?
Jag har i denna artikel försökt visa att turismen har historiska och teoretiska band till en modernitet som utanför turismforskningens värld är satt under djupgående kritik för sina totalitära drag och sina starka band till en kolonial världsordning. Som jag hoppats framkommit är turismen i högsta grad berörd av denna kritik. Men inte bara turismen träffas av kritiken; även stora delar turismforskningen har underlåtit att ta kritiken på allvar. Låt mig ta ett sista exempel från samma bok som gav min artikel dess öppningscitat. Turismprofessorn Bengt Sahlberg skriver i den summerande epilogen till sin populärvetenskapliga turismintroduktion Kungar, katastrofer och kryddor från 1998:
"Turismen i dess nuvarande former kan sägas vara det senaste lagret i det historiska globala landskapet. Kopplingen till tidigare lagringsmönster är stark. Framtidens turism kommer att bygga vidare på dessa tidigare strukturer." (Sahlberg, 1998, s. 199)
Såväl i dessa meningar som i det stycke av Sahlberg som öppnade denna artikel är han och jag tämligen överens. Man kan i de citerade styckena ana en analys som är samstämmig med den som framkommit i denna artikel. Men det är bara en ytlig samstämmighet. Sahlberg konkluderar istället hela sin bok med den nästpåföljande meningen:
"Att kunna identifiera utvecklingsprocessens fasta respektive rörliga delar är rese- och turistindustrins gordiska knut." (Sahlberg, 1998, s. 199)
Vi kan här se att branschens ekonomiska perspektiv är det bestämmande. Ingen som helst kritisk analys av ”det historiska globala landskapet” förekommer, varken här eller i det kapitel som det tidigare citatet hämtats ifrån. Omvärlden är för Sahlberg främst intressant som en faktor som påverkar ”turistproduktens pris”. (Sahlberg, 1998, s. 88) En sådan total avsaknad av kontrapunktiskt läsande inom turismforskningen riskerar att indirekt och omedvetet vara ett stöd för en världsordning som upprätthåller en ojämn global resursfördelning som dagligen kostar mängder av liv.
Bibliografi
Adas, M. (1989). Machines as the measure of men : science, technology, and ideologies of Western dominance. Ithaca: Cornell University Press.
Ajagán-Lester, L. (2000). "De andra" : afrikaner i svenska pedagogiska texter (1768-1965). Stockholm: Hls.
Anderson, B. (1991). Imagined communities : reflections on the origin and spread of nationalism (Rev. and extended ed.). London: Verso.
Andersson Cederholm, E. (1999). Det extraordinäras lockelse : luffarturistens bilder och upplevelser. Lund: Arkiv.
Bauman, Z. (1994). Från pilgrim till turist. Moderna Tider(47).
Behdad, A. (1994). Belated travelers : orientalism in the age of colonial dissolution. Durham: Duke Univ. Press.
Benjamin, W., Tiedemann, R., & Hallberg, U. P. (1992). Paris, 1800-talets huvudstad : passagearbetet (2. uppl.). Stockholm ; Stehag: B. Östlings bokförl. Symposion.
Bhattacharyya, D. P. (1997). Mediating India: An analysis of a Guidebook. Annals of tourism research : a social science journal, Vol. 24(2).
Björk, N. (2000). Sireners sång : tankar kring modernitet och kön (Ny utg.). Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Boorstin, D. J. (1964). The image : a guide to pseudo-events in America. New York,: Harper Colophon Books.
Britton, S. (1991). Tourism, capital, and place: towards a critical geography of tourism. Environment and Planning D: Society and Space, Vol. 9.
Bruner, E. M. (1991). Transformation of self in tourism. Annals of tourism research : a social science journal, 18(2).
Bugnicourt, J. (1977a). Ein neuer Kolonialismus? Forum Vereinte Nationen: Zeitschrift für internationale Entwicklung(6).
Bugnicourt, J. (1977b). Sex - Sonne - Sand: Tourismus überschwemmt Entwicklungsländer und hinterlässt neue Probleme. Forum Vereinte Nationen: Zeitschrift für internationale Entwicklung(5).
Butler, R. W., & Hinch, T. (1996). Tourism and indigenous peoples. London: International Thomson Business Press.
Buzard, J. (1993). The beaten track : European tourism, literature, and the ways to culture, 1800-1918. Oxford: Clarendon.
Cohen, E. (1993). The study of touristic images of native people: Mitigating the stereotype of a stereotype. In D. G. Pearce & R. W. Butler (Eds.), Tourism research : critiques and challenges. London: Routledge.
Dann, G. (1996a). Images of destination people in travelogues. In R. W. Butler & T. Hinch (Eds.), Tourism and indigenous peoples. London: International Thomson Business Press.
Dann, G. (1996b). The people of tourist brochures. In T. Selwyn (Ed.), The tourist image : myths and myth making in tourism. Chichester: Wiley.
Edensor, T. (1998). Tourists at the Taj : performance and meaning at a symbolic site. London: Routledge.
Ekström, A. (1994). Den utställda världen : Stockholmsutställningen 1897 och 1800-talets världsutställningar. Stockholm: Nordiska museet.
Enzensberger, H. M. (1962). Eine Theorie des Tourismus. In H. M. Enzensberger (Ed.), Einzelheiten 1: Bewusst-Industrie. Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag.
Eriksson Baaz, M. (2001). Biståndet och partnerskapets problematik. In M. Mc Eachrane & L. Faye (Eds.), Sverige och de andra : postkoloniala perspektiv. Stockholm: Natur och kultur.
Fabian, J. (1983). Time and the other : how anthropology makes its object. New York: Columbia Univ. Press.
Feifer, M. (1986). Tourism in history : from Imperial Rome to the present. New York: Stein and Day.
Frändberg, L. (1998). Distance matters : an inquiry into the relation between transport and environmental sustainability in tourism. Göteborg,.
Gold, H. (1991). Wege zum Weltausstellung. In H. Bausinger & K. Beyrer & G. Korff (Eds.), Reisekultur : von der Pilgerfahrt zum modernen Tourismus. München: Beck.
Grinell, K. (1999). De som bor vid resans mål. In B. Ryder Liljegren (Ed.), Europa : populärvetenskapliga föreläsningar hållna under Humanistdagarna den 9-10 oktober 1999. Göteborg: Humanistiska fakultetsnämnden Univ.
Gyr, U. (1988). Touristenkultur und Reisealltag: Volkskundlicher Nachholbedarf in der Tourismusforschnung. Zeitschrift für Volkskunde, 84(II).
Hall, S. (1999). När inträffade "det postkoloniala?" : tänkande vid gränsen. In C. Eriksson, Eriksson Baaz, Maria, Thörn, Håkan (Ed.), Globaliseringens kulturer: Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället. Nora: Nya Doxa.
Hobsbawm, E. J. (1994). Imperiernas tidsålder (Ny utg.). Stockholm: Tiden.
Hobsbawm, E. J. (1997). Revolutionens tidsålder (3. uppl.). Stockholm: Rabén Prisma.
Holmberg, Å. (1988). Världen bortom västerlandet: Svensk syn på fjärran länder och folk från 1700-talet till första världskriget. Göteborg: Kungl. Vetenskaps- och vitterhets-samhället.
Holmberg, Å. (1994). Världen bortom västerlandet II: Den svenska omvärldsbilden under mellankrigstiden. Göteborg: Kungl. Vetenskaps- och vitterhets-samhället.
Horkheimer, M., & Adorno, T. W. (1997). Upplysningens dialektik : filosofiska fragment (Ny, rev. uppl.). Göteborg: Daidalos.
Høivik, T., & Heiberg, T. (1977). Tourism, self reliance and structural violence. Oslo,.
Johnston, L. (2001). (Other) bodies and tourism studies. Annals of tourism research : a social science journal, Vol. 28(1).
Jokinen, E., & Veijola, S. (1997). The disoriented tourist: The figuration of the tourist in contemporary cultural critique. In C. Rojek & J. Urry (Eds.), Touring cultures : transformations of travel and theory. London: Routledge.
Knoll, G. M. (1991). Reisen als Geschäft: Die Anfänge des organisierten Tourismus. In H. Bausinger & K. Beyrer & G. Korff (Eds.), Reisekultur : von der Pilgerfahrt zum modernen Tourismus. München: Beck.
Landmark, D. (1996). Robinson Crusoes dubbla personlighet. In R. Granqvist (Ed.), Villfarelsens blick : essäer om resan som kultur. Stockholm ; Stehag: B. Östlings bokförl. Symposion.
Landström, C. (2001). Postkoloniala texter. Stockholm: Federativ.
Liedman, S.-E. (1989). Om ideologier. In S.-E. Liedman & I. Nilsson (Eds.), Om ideologi och ideologianalys : uppsatser och texter (2. uppl.). Göteborg: Institutionen för idé- och lärdomshistoria Univ.
Liedman, S.-E. (1997). I skuggan av framtiden : modernitetens idéhistoria. Stockholm: Bonnier Alba.
MacCannell, D. (1976). The tourist : a new theory of the leisure class. New York: Schocken books.
MacCannell, D. (1992). Empty meeting grounds : the tourist papers. London: Routledge.
Mattsson, K. (2001). Ekonomisk rasism - Föreställningar om de Andra i ekonomisk invandrarforskning. In M. Mc Eachrane & L. Faye (Eds.), Sverige och de andra : postkoloniala perspektiv. Stockholm: Natur och kultur.
Mc Eachrane, M., & Faye, L. (2001). Sverige och de andra : postkoloniala perspektiv. Stockholm: Natur och kultur.
McClintock, A. (1995). Imperial leather : race, gender and sexuality in the colonial contest. London: Routledge.
Mellinger, W. M. (1994). Towards a critical analysis of tourism representations. Annals of tourism research : a social science journal, Vol. 21(4).
Mäder, U. (1987). Vom kolonialismus zum Tourismus - von der Freizeit zur Freiheit. Zürich: Rotpunktverlag.
Nash, D. (1978). Tourism as a Form of Imperialism. In V. L. Smith (Ed.), Hosts and Guests: The Anthropology of Tourism. Oxford: Basil Blackwell.
Olsson, L. (1986). Kulturkunskap i förändring : kultursynen i svenska geografiläroböcker 1870-1985. Malmö: Liber.
Palmer, C. A. (1994). Tourism and colonialism: The experience of the Bahamas. Annals of tourism research : a social science journal, Vol. 21(4).
Rojek, C. (1997). Indexing, dragging and the social construction of tourist sights. In C. Rojek & J. Urry (Eds.), Touring cultures : transformations of travel and theory. London: Routledge.
Rojek, C., & Urry, J. (1997). Transformations in travel and theory. In C. Rojek & J. Urry (Eds.), Touring Cultures: Transformations of travel and theory. London: Routledge.
Römhild, R. (1992). 'Histourismus': Zur Kritik der Ideologie. In R. Lutz & D. Kramer (Eds.), Reisen und Alltag : Beiträge zur kulturwissenschaftlichen Tourismusforschung. Frankfurt am Main: Inst. für Kulturanthropologie und Europäische Ethnologie.
Sahlberg, B. (1998). Kungar, katastrofer & kryddor. Östersund: European Tourism Research Institute (ETOUR).
Said, E. W. (1986). Foucault and the imagination of power. In D. C. Hoy (Ed.), Foucault : a critical reader. Oxford: Blackwell.
Said, E. W. (1991). The world, the text, and the critic. London: Vintage.
Said, E. W. (1994). Culture and imperialism. New York: Vintage Books.
Said, E. W. (1995a). Kultur och imperialism. Stockholm: Ordfront.
Said, E. W. (1995b). Orientalism (Ny utg.). Stockholm: Ordfront.
Said, E. W. (1995c). Orientalism : Western conceptions of the Orient; with a new afterword (Repr. ed.). London: Penguin.
Selander, S. (1990). Rasism och främlingsfientlighet i svenska läroböcker? Härnösand: Institutet för pedagogisk textforskning Högskolan i Sundsvall/Härnösand.
Silver, I. (1993). Marketing autenticity in third world countries. Annals of tourism research : a social science journal, Vol. 20.
Simmel, G. (1981). Främlingen. In E. a. Edholm (Ed.), Hur är samhället möjligt? och andra essäer. Göteborg: Korpen.
Spivak, G. C. (1996). Revolutions that as yet has no model: Derridas 'Limited Inc.' In D. Landry & G. M. MacLean (Eds.), The Spivak reader : selected works of Gayatri Chakravorty Spivak. New York: Routledge.
Spivak, G. C. (1999). A critique of postcolonial reason : toward a history of the vanishing present. Cambridge, Mass.: Harvard Univ. Press.
Thörn, H. (1997). Modernitet, sociologi och sociala rörelser. Göteborg,.
Thörn, H., Eriksson, C., & Eriksson Baaz, M. (1999). Globaliseringens kulturer : den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället. Nora: Nya Doxa.
Urry, J. (1990). The tourist gaze : leisure and travel in contemporary societies. London: Sage.
Wang, N. (1999). Rethinking authenticity in tourism experience. Annals of Tourism Research, 26(2).
Watson, G. L., & Kopachevsky, J. P. (1994). Interpretations of tourism as a commodity. Annals of tourism research : a social science journal, Vol. 21(3).
Withey, L. (1997). Grand tours and Cook's tours : a history of leisure travel, 1750 to 1915 . New York: W. Morrow.
Wood, R. E. (1998). Touristic ethnicity: a brief itinerary. Ethnic and racial studies, 21(2).
Wordsworth, W., & Hayden, J. O. (1981). The poems. New Haven: Yale U. P.
Young, R. J. C. (1995). Colonial desire : hybridity in theory, culture, and race. London: Routledge.
Young, R. J. C. (2001). Postcolonialism : an historical introduction. Oxford: Blackwell.
Zizek, S. (1994). The spectre of ideology. In S. Zizek (Ed.), Mapping ideology. London: Verso.
Ålund, A. (2001). På olika villkor. In M. Elg & European Tourism Research Institute (Eds.), På resande fot : 23 forskare skriver om turism och upplevelser. Östersund/Stockholm: European Tourism Research Institute (ETOUR) ; Sellin & partner.
[14] Erika Andersson Cederholm för ett liknande resonemang oberoende av Wangs senare artikel. Andersson Cederholm resonerar utifrån Georg Simmels begrepp erleben om resan som väg till existentiell äkthet. (Andersson Cederholm, 1999), s. 56ff.