Jag har aldrig stoppat jerusalembilderna

Tyvärr bygger en stor del av debatten om Världskulturmuseets hantering av Elisabeth Ohlson Wallins jerusalembilder på några missförstånd. Jag är delansvarig för några av dem och vill gärna försöka rätta till dem. Det gravaste och sorgligaste missförståndet är det som uppstått mellan Världskulturmuseet och Elisabeth Ohlson Wallin & Lars Gårdfeldt. De är två personer vars arbete jag respekterar och beundrar.

Jag är den förste att beklaga att vi istället för att kunna reda ut dessa missförstånd hamnat i en mediedebatt, där missförstånden fördjupats. Förhoppningsvis kan Världskulturmuseet nu återta samarbetet och fortsätta planerna på att visa utställningen. Vilket vi hela tiden velat. Museet har nämligen aldrig tackat vare sig ja eller nej till att ställa ut bilderna. Alltså: bilderna har inte stoppats. Däremot har vi diskuterat hur vi på museet på bästa sätt skulle kunna driva de HBTQ-frågor som bilderna gestaltar, utan att riskera att det uppfattas som om vi ställer alla religiösa människor ansvariga för det förtryck som kommer från de abrahamitiska traditionerna.

Vi ville gärna få med även de pingstvänner, muslimer och judar vi nu börjat talat med in i det publika samtalet, tillsammans med HBTQ-personer. Vi tyckte det var mycket glädjande att ingen av de vi talat med motsatte sig utställningen. Däremot fann några av dem vissa delar utmanande. Vi ville låta publiken ta del av deras argument. Inte för att de har rätt, utan för att också religionsfriheten är viktig. Världskulturmuseet ska vara en arena för kontroversiella ämnen. Därför ville vi gärna låta även sansade religiösa röster komma till tals. Det verkar för många debattörer emellertid vara alltför kontroversiellt att låta till exempel en pingstpastor eller en ung muslim komma till tals – bara för att uttrycka att det inte är homosexualitetstemat utan själva nakenheten som utmanar deras uppfattning om helighet. Återigen: ingen har velat stoppa utställningen, utan tvärtom varit villiga att delta i respektfulla samtal om HBTQ-personers rättigheter. Världskulturmuseet har inte ”vikit ner sig”, inte velat censurera. Tvärtom ville vi diskutera möjligheten att lägga till fler röster. Vägen in i detta samtal med konstnären blev fel och låste sig. Det var mycket olyckligt.

I diskussionen om hur olika samtal kunde presenteras tillsammans med bilderna var ett av våra förslag att visa bilderna digitalt, eftersom Ohlson Wallin tidigare visat bilder så. När Ohlson Wallin och Gårdfeldt förklarade att det var ytterst viktigt att bilderna visades i tryckt form tog vi omedelbart till oss det och föreslog tryckta bilder. Vi skulle diskutera vidare hur visningen på Världskulturmuseet kunde utformas. Så blev det inte. Nu kan förhoppningsvis den diskussionen återupptas. Det hävdas också i media att vi velat mörka processen, och att jag ljugit om vilka vi träffat. För att få så öppna och konstruktiva samtal som möjligt var alla eniga om att det var bra om det som sades där inte skulle spridas utanför samtalsrummet. En orsak var att värna om den konstnärliga integriteten, att ofärdiga skissbilder inte skulle spridas utanför mötessammanhanget. Det handlade inte om att skriva på något tystnadslöfte, utan om att samtala i förtroende. Därför ville vi inte heller namnge dem som varit med. Inte för att vi hade något att dölja, utan för att vi respekterade den överenskommelse vi gjort med alla inblandade.

De religiösa personer vi samtalat med kring Jerusalembilderna har framställts som konservativa. Att därifrån dra slutsatsen att de är fanatiker, homofober och motståndare till yttrandefrihet är grovt. Som Smyrnakyrkan, varifrån en av dem kommer, uttrycker det på sin hemsida brottas de med frågan ”hur kan den kristna församlingen hitta en väg att förena trohet mot sina källor med kärlek och barmhärtighet mot människor med en homosexuell inriktning?” Ingen av de deltagande uttryckte någon homofientlig åsikt vid våra möten. Det som ansågs respektlöst var att blanda in sexualitet (detta gäller alltså även heterosexualitet) i det som uppfattades som heliga sammanhang. Vi ville förtydliga detta genom att få in dessa, och andra HBTQ-engagerade men kritiska religiösa röster i utställningssammanhanget. Missionskyrkans hållning är ingen radikal HBTQ-position. Verkligen inte. Men jag är ändå övertygad om att en bejakande inställning till det arbetet de och andra religiösa samfund och personer bedriver är en möjlighet att göra samhället mer HBTQ-vänligt. Är det verkligen att rygga för kontroversiella ämnen att låta dem som är involverade i detta arbete yttra sig? Jag kan inte förstå det. Jag tycker snarare att det är intressant att det är så kontroversiellt att låta även religiösa människor komma till tals.

I ett personligt mejl till Elisabeth Ohlson Wallin den 9 april skrev jag att det gick att se kopplingar till Lars Vilks-debatten och risker för hot, och att det fanns en viss oro för vad en visning skulle kunna leda till. Jag trodde inte jag behövde väga varje formulering, och att det skulle vara komprometterande att vara öppen med det. Det ångrar jag nu. Oron inför hot har inte varit någon stor fråga, men den har funnits. Vi diskuterade den i en kort mejlväxling efter att mordkomplotten mot Lars Vilks uppdagats. Sedan vi luftat oron kunde vi gå vidare. Trodde jag. Jag är personligen engagerad i HBTQ-rättigheter, samtidigt som jag är oroad över religionsfientlighet och växande islamofobi. Om det uppfattas som att mitt arbete hindrat en positiv utveckling i dessa frågor är jag ledsen.