Handtag, famntag, klapp eller kyss?

Om handskakningsdebatten

Debatt sker nästan alltid mellan två sidor. För eller emot, rätt eller fel, höger eller vänster, religiöst eller sekulärt, skaka hand eller respektfullt lägga handen på hjärtat. Det är ju inte så att någon vägrar hälsa på det motsatta könet, däremot vill några få muslimer hälsa på olika vis på män och kvinnor. Men världen är ingen mur med två sidor. Världen är ett klot, utan framsida eller tydliga kanter. Tyvärr är det svårt att komma överens om vad som gynnar det gemensamma bästa.

Den som skiljer på folk borde inte möta samma respekt som andra på den svenska arbetsmarknaden hävdar många i den så kallade handskakningsdebatten. Jag håller med om att det är djupt problematiskt att tillåta vissa att behandla människor olika. Men samtidigt måste vi ju se att det är något vi alla gör. Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov säger socialismen. Det är välfärdens grund, att av respekt behandla människor olika för att de ska få samma möjligheter.

Särskiljande av könen borde inte vara någon del i välfärdstänkandet. Men samtidigt måste vi se att även åtskillnad mellan könen är påbjuden och accepterad i det svenska samhället. I till exempel simhallar och på många arbetsplatser har vi skilda omklädningsrum för män och kvinnor. Det anses inte respektlöst att inte vilja byta om tillsammans med någon av det motsatta könet, eller att vilja ha separata toaletter. Ordenssällskap och andra föreningar ägnar sig åt könssegregerat umgänge. Var går då gränsen för vilken skillnad som är respektfull eller acceptabel, och vilken som är kränkande?

De flesta av oss som vuxit upp i Sverige har fått lära oss att det är artigt att ta i hand när man hälsar, oavsett vem som vill hälsa på en. På senare år har allt fler fått lära sig att hälsningskrama även människor utanför den närmaste kretsen. Många är fortfarande obekväma med det och undviker det helst. I en del kretsar kysser man varandra på kinden, i andra rent av på munnen. Gränsen för vilken grad av fysisk kontakt som anses så intim att den bara ägnas de närmaste är inte så tydlig som handskakningsdebatten får det att framstå. Vem ska bestämma vilken slags hälsning jag som medborgare är tvungen att acceptera?

Samtidigt är det mycket viktigt att se att viljan att göra skillnad mellan könen är en av de stora globala och historiska samhällsproblemen. Sverige är en stat som faktiskt kommit längre än många i att motverka könsmaktsordningen. Men det största hotet mot den svenska jämställdhetstraditionen är knappast en arbetssökande som hälsar på kvinnor utan att ta i hand. Löneskillnader, ovilja att dela omvårdnadsansvar, representation på ledande poster och alla män som slår kvinnor är väl mycket större problem än de fåtal män som av respekt inte vill ta kvinnor i hand.

Jag tycker själv att det är obekvämt när en kvinna inte accepterar min utsträckta hand. Jag anser inte att det är en hållning som respekterar islams grundläggande jämställdhetspatos och bejakande av kvinnors plats i offentligheten. Det är sorgligt många människor i det svenska samhället som faktiskt motverkar jämställdhet. Bara få av dem är muslimer. Men nästan aldrig tycker jag att deras ojämställda beteende eller attityder borde vara olagliga. Däremot har jag rätten att fortsätta att argumentera för ökad jämställdhet, en mindre våldsbenägen manlighet och en större plats för islamisk humanism i Sverige.

Alla vi som uppfostrats för att passa in i det svenska majoritetssamhället måste bli bättre på att se att det finns en rad andra sätt att vara normal på. Det bör dock inte leda till ett passivt accepterande av orättvisor. Det borde väl inte behöva uppfattas som kränkande vare sig att behöva skaka hand man och kvinna emellan, eller att inte få göra det. Kan det vara så farligt?

Det är bara skillnadsskaparna och konfliktbyggarna som vinner på oresonlig principfasthet.