Hållbar utveckling (eng. sustainable development), eller hållbar utsugning?

Begreppet hållbar utveckling lanserades av FN 1987 i den så kallade Brundtlandrapporten – The World commission on environment and development’s rapport Our common future. Det definieras där och används sedan dess inom FN med betydelsen ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.”

Framförallt under 1990-talet fick begreppet stor spridning och vid Riokonferensen 1992 antogs handlingsprogrammet Agenda 21 som bygger på att hållbar utveckling skall vara det övergripande målet för all samhällsutveckling.

Vad menar man då med det? Det finns två huvuddelar i diskussionerna. Dels måste råvaru- och energianvändningen effektiviseras eller minskas. Dels måste resursfördelningen bli mer rättvis, såväl mellan generationer som mellan länder.

Ibland talar man om rättvist miljöutrymme, ett begrepp som syftar på en användning av naturen som inte negativt påverkar framtida generationers möjligheter, bland annat genom att den biologiska mångfalden bevaras.

Alla människor har samma rätt till jordens resurser. Det liv som levs i dagens i-länder levs inte inom ramen för ett rättvist miljöutrymme. Om fler än 500 miljoner människor får tillgång till en medelsvensk livsstil är inte utvecklingen hållbar. För att kunna konstatera detta använder man så kallade gröna nyckeltal som bestämmer vad som är en hållbar användning av varje enskild naturresurs.

Naturligtvis är framtagandet av de konkreta nyckeltalen som kan berätta om utvecklingen är hållbar eller inte föremål för djupgående vetenskapliga kontroverser. Det finns alltså inget objektivt svar på vad en hållbar utveckling är. Det beror på vilka parametrar som tas med i uträkningarna, och vilka mätresultat man förlitar sig på.

Ett sätt att uttrycka vad hållbar utveckling handlar om är sloganen lämna inga spår, som ofta används inom naturrekreationsindustrin, inom turismen har den utvecklats till ta bara foton, lämna endast fotspår. Om denna slogan tas på allvar innebär det att flygresande är högst tveksamt. En flygresa lämnar ett fotspår av koldioxidutsläpp som överskrider det gröna nyckeltalet för koldioxidutsläpp per individ och år.

Ofta utsträcker man också hållbarhetstanken till att handla om produktionsområdens förmåga till långvarig självständighet och bärighet. Att kommande generationer inte ska ha sämre levnadsförhållanden, mindre självbestämmande, osv. än tidigare. En radikal tolkning av denna princip är att alla inblandade bör ha samma del i de beslut som styr utvecklingen på en plats.

Vissa kritiker menar att dess frågor tydliggör att begreppet hållbar utveckling är en oxymoron, dvs. en kombination av två motsägelsefulla begrepp.

Vad är hållbart? Enligt ordboken betyder hållbar ”tillräckligt stadig (i sin uppbyggnad) för att stå emot påfrestningar”. Att något är hållbart betyder väl att det inte förändras, alltså en slags motsättning mot utveckling. Hur länge ska något stå emot för att vara hållbart? FNs definition talar lite vagt om kommande generationer. Men kan en kultur eller en samhällsform verkligen vara hållbar på det sättet? Bör den vara det?

Här framkommer också en motsättning i den västerländska tanketraditionen mellan ideal om bevarande och förändring. Viljan att bevara har kommit fram i spåren av föreställningen om att allt är statt i utveckling.

Själva den västerländska tanken om utveckling är inte hållbar, menar många. Den är dessutom inte på något sett universell.

Inom biologin formulerades evolutionstanken på mitten av 1800-talet. Den kan väl idag kallas för väl vetenskapligt belagd, även om vissa religiösa grupper inte kan förlika sig med tanken på det biologiska livets former som resultat av en ständig förändringsprocess.

Tron på en oändlig ekonomisk utveckling i det kapitalistiska systemet, ofta kallad tillväxt, var främmande före mitten på 1700-talet och blev inte allmän och stark förrän på 1950-talet.

När man på engelska talar om development är det oftast samhällelig och ekonomisk utveckling som avses. Den svenska täcks såväl evolution som development av ordet utveckling.

Det är viktigt att se skillnaden mellan orden förändring och utveckling. Förändring kan beskriva en värdeneutral iakttagelse av att ett tillstånd har förändrats. Om detta är bra eller dåligt framgår inte och behöver inte bedömas. Men begreppet utveckling relaterar till något ändamål.  Inom såväl natur- som samhällsvetenskaper har man sedan 1800-talets slut antagit att utveckling sker från lägre och mer odifferentierade tillstånd mot högre och mer differentierade. Att vara mer utvecklad är då mer eller mindre öppet framställt som att vara bättre.

Idag finns det många som inte lika enkelt tänker sig att det blir bättre och bättre, många är rädda för miljöförstöring, överbefolkning och en massa andra saker som de vetenskapliga framstegen har bidragit till. Men det finns fortfarande en dominerande tanke att utvecklingen går framåt, även om framåt inte behöver betyda att det därmed blir bättre. I en sådan tankemiljö blir kultur och tradition något som i viss mån står i motsättning till vetenskap och modernitet. Det innebär att studiet av andra kulturer bedrivits inte som en kulturs tankar om en annan, utan snarare som vetenskapens syn på kulturer som (ännu) inte är del i den samtida moderniteten. Det har också inneburit att det inte handlat om att föra en dialog mellan kulturer, utan att beskriva ett kunskapsobjekt avskilt från det egna. Att denna tendens inte bara dominerat vetenskapen kan man ju se i det svenska begreppet u-land. Först betydde det underutvecklat land. Det var tydligt några som inte var moderna eller lika utvecklade (bra) som vi. Men det framfördes kritik mot att det var nedsättande att kalla stora delar av omvärlden för underutvecklade. Utifrån vilken skala? Som Theodor Adorno sagt: ”Ingen universell historia leder från vildhet till humanitet, men det finns en som leder från slangbellan till megabomen.”

Att tala om någon annan som underutvecklad utan att berätta vilken skala man använt visar att man tror att det finns en objektiv utveckling som alla är underordnade – vägen mot modernitet. Att så var fallet syns i u-landets motstående begrepp industriländer. Utan att göra upp med den förställningen började man att läsa ut förkortningen u-land som utvecklingsländer, för att visa att det inte alls var så att dessa länder var fast i underutveckling, de hade bara inte kommit till vår nivå än.

Man kan säga att en sådan syn på utveckling inte är hållbar. Och så länge bedömningarna av vad som är god mänsklig mångfald görs inom ramen för utvecklingstänkandet förblir synen kopplad till kolonialistiska föreställningar.

Trots dessa svårigheter måste omtänkandet av det utvecklingstänkande som lett till den ohållbara samhällsform som idag omgriper världen breddas till att utgå från hela världen i alla dess aspekter.