Haiti – motstånd och revolution (efter Carolyn Frick och C. L. R. James)

När Columbus kom till Hispaniola i oktober 1492 hade ön mellan 500 000 och 750 000 invånare. 1514 räknade man 29 000. 1493 förde Columbus med sig kamphundar för att använda mot lokalbefolkningen. Samma år kom även de första sockerrören (ursprungligen från Mellanöstern) och under 1500-talets första år anlade spanjorerna Nya Världens första sockerplantager på ön. Huvudstaden Santo Domingo blomstrade och där anlades Nya Världens första katolska katedral och dess första europeiska universitet. Men snart överskuggades intresset för Hispaniola av kontakten med aztekriket.

Första upproret av svarta på Hispaniola bröt ut 27 december 1522 på Diego Colón’s plantage (son till Cristobal Colón (Columbus)). De flesta av de upproriska slavarna var Wolof. De brände sockerpressarna och rymde. De flesta tillfångatogs och straffades. Men vissa klarade sig undan och 1545 beräknar man att ungefär 7 000 förrymda slavar (maroons) levde i bergen på öns allra sydligaste spets. Där fanns också de spillror av den ursprungliga Taino-befolkning som överlevt. Under slaveriets hela tid rymde slavar upp i de otillgängliga bergstrakterna och kontakter upprätthölls mellan öns bägge delar. I bergen på centrala Hispaniola byggde de förrymda slavarna enkla lertegelbefästningar och skapade en slags halvt självständiga afrikanska samhällen där de försökte rekonstruera sin afrikanska kultur i den nya miljön. En del i denna kultur utgjordes också av tainoelement. Man hävdar att Tainos andar respekterades som öns sanna befolkning. Slavarna kom från många olika afrikanska miljöer och talade olika språk. För att förstå varandra utvecklades ett kreolspråk med inslag av spanska, franska, portugisiska och språk från guldkusten som yoruba, bantu, biafra, ibo, fon, mfl. De förrymda slavarna var så pass starka att de vita inte vågade sig in i landet annat än i grupper med minst 20 beväpnade män.

Under 1600-talet stagnerade den spanska, östra delen av ön som vilade framförallt på boskapsskötsel och små jordburk medan plantageekonomin baserad på tobak- och indigoodling på den västra, småningom franska, sidan växte sig allt starkare.  Men det var inte förrän genom ett fördrag 1697 som spanjorerna släppte den västra delen till Frankrike och det blev en officiell fransk koloni. Detta ledde till ökad import av afrikanska slavar till den franska sidan.  På den spanska sidan köpte man slavar mer lokalt och de spanska myndigheterna uppmuntrade också giftermål mellan spanska män och svarta kvinnor. Det ledde till att den franska delen fick en afrikansk befolkning, medan den spanska kom att bestå främst av mulatter.  

Det som verkligen satte fart på platageekonomin var sockerproduktion. Det var en mer kapitalkrävande produktion som krävde bördig jord, bevattning stor arbetsstyrka (slavar) och dyr utrustning. Ofta hade en plantage flera hundra slavar som skötte plantering och skörd, och några få som var specialiserade på att framställa själva sockret. När det skördats måste sockerrören processas snabbt. 1687 fanns i Saint-Domingue fortfarande något fler vita än svarta slavar, 4 411 mot 3 358.

1697 beboddes Saint-Domingue av 6 000 vita eller mulatter och ca 50 000 svarta slavar. 1700 fanns 18 sockerplantager, 1704 fanns 120 stycken. Många vita jordbrukare slogs ut när sockerboomen kom och vissa av dem sökte sig upp i bergen och levde som rövare. Under hela 1700-talet levde såväl förrymda slavar som laglösa grupper av vita i  Saint-Domingues bergiga inland. Under 1700-talets andra hälft upptogs mer och mer av de högläntare delarna av kolonin där socker inte kunde odlas för den starkt växande kaffeodlingen. Mot 1700-talets slut stod Saint-Domingue för hälften av världens kaffeexport och exporterade lika mycket socker som Jamaica, Cuba och Brasilien tillsammans.  Tre fjärdedelar av det som sändes till Frankrike exporterades vidare till andra europeiska länder. Man räknar med att ungefär 1 miljon av Frankrikes 25 miljoner invånare levde av den koloniala handeln. Inte minst många av borgarna i Nantes och Bordeaux, som var drivande i den borgerliga kritiken mot den gamla regimens inskränkningar, hade vunnit sin ekonomiska position genom slavbaserad kolonial produktion. 15 % av de 1 000 medlemmarna i 1789 års nationalförsamling ägde koloniala egendomar, och många andra var knutna till den koloniala handeln. Man kan alltså säga att slavarna på Saint-Domingue var med och lade den materiella grunden för den franska revolutionen.

Kolonin fick bara handla med moderlandet. Alla varor skulle transporteras med franska skepp och komma från franska handlare. Men när kolonin växte under 1700-talet kunde inte franska köpmän erbjuda varor tillräckligt snabbt. Dessutom ville ju staten ah så hög vinst som möjligt och plantageägarna tyckte att man betalade för låga priser. Det förekom därför en stor smuggling mellan engelska, spanska och franska kolonier i Karibien. Bland annat köpte man i södra provinsen slavar från Jamaica som man betalade med socker eller kaffe. Men många hävdar att man då främst fick köp sådana slavar som engelsmännen ville bli av med, många som var upproriska. Till exempel kom den store ledaren under revoltens start 1791, Boukman, från brittiska Västindien.

1739 fanns 117 000 slavar. 1775 räknade man 30 000 vita, 28 000 mulatter och ca 250 000 svarta slavar. I början av 1790-talet var antalet svarta slavar uppe i en halv miljon, tiodubblats på knappt 100 år. Santo Domingo hade vid 1700-talets slut bara något över 100 000 invånare, varav bara 15% var slavar.

Hälften av alla slavar som anlände från Afrika dog inom några år. Varje år dog totalt 6-7 % av kolonins slavar. Det betydde att majoriteten, 2/3, av kolonins slavar under slutet av 1700-talet var födda i Afrika. Nästan hälften av alla afrikanska slavar kom från Kongo.

Hela kulturen på Saint-Domingue var djupt influerad av de afrikanska slavarna, det märktes i musik, språk, klädedräkt, och tro…

Plantageägarna kände väl till de religiösa ceremoniernas subversiva kraft och försökte förbjuda dem. Men det gick aldrig. Enligt Code Noir, från 1685, som reglerade behandlingen av slavar, var det förbjudet för slavar från olika herrar att samlas för t.ex. bröllop eller annat. Straffet var pisk och märkning med brännjärn, om man togs vid en samling och redan var brännmärkt kunde dödsstraff utdömas. De plantageägare som tillät samlingar på sina ägor kunde bötfällas. Men slavarna fick odla på egna små lotter och på söndagar resa in till marknaden för att sälja sina produkter, då höll de även mässor och andra möten.

År 1751 tog sig 3 00 förrymda slavar över gränsen från den franska till den spanska sidan där de bosatte sig. Annars var maroon-samhällen ovanligare och mindre i Saint-Domingue än i t.ex. Jamaica och Surinam, främst för att merparten av bergen uppodlats för kaffe.

I januari 1758 brändes en förrymd slav vid namn Makandal på torget i Le Cap. Han hade arbetat på en plantage i Norra provinsen där han förlorat en arm i en sockerpress. Flytt upp i bergen. Där samlade han en grupp och attackerade plantagerna, främst genom att med örtgifter förgifta djur och vita. Han byggde upp ett stort kontaktnät bland slavarna i Norra provinsen. Många slavägare levde i skräck för att bli förgiftade. Men det är svårt att veta hur utbrett giftanvändningen bland slavar var. Många ägare trodde att deras djur förgiftats när de i själva verket dött av sjukdomar, och slavar snarare dött av utmärgling och omänskliga villkor än gift. Makandal blev en symbol för gifthotet och hotet från en slavrevolt. Han var muslim från Afrika, hans namn betydde talisman och präst på kongolesiskt språk. Makandal hävdade att han var odödlig och att han kunde byta skepnad och förflytta sig förvandlad till olika djur. När han skulle brännas utlovade han att förvandla sig till en fluga och undfly lågorna. Många trodde också att han undkommit och skulle komma från bergen för att starta nya uppror. Blev en viktig legend, inspirerande eller skrämmande, beroende på från vilken sida man såg honom. Kunskapen om örtmediciner och gifter tror man var traderad från Taino, en kunskap som burits av maroon-samhället. I sina ceremonier använde man tainoföremål, som ansågs kraftfulla och bära en koppling till landet.

1773 producerade Saint-Domingue 110 000 ton socker, 80 000 ton kaffe, 2 000 ton bomull och över 70 ton indigo. 1783 fanns 3 150 indigoplantager, 3 17 kaffeplantager, 789 bomullsplantager och 182 romdestillerier.

Men det fanns ju inte bara slavar: nästan lika många som de vita var de fria färgade, varav en del var plantageägare, slavägare och mycket rika. Ändå var deras rättigheter kringskurna. De var hänvisade till speciella bås i Le Caps operahus och fick inte delta i det politiska livet. Under första hälften av 1700-talet var man inte så upptagen av att många som räknades som vita hade visst afrikanskt påbrå. Men på 1760-talet förändrades det. Personer som tidigare gått för vita började bestämmas som mulatter eller quadroner. Andelen fria färgade i befolkningen steg snabbt pga de nya registreringsprinciperna. Enligt Code Noir från 1685 innebar frihet att man skulle få samma medborgerliga rättigheter som de födda inom kungariket. Men, de frigivna kunde enligt lagen återförslavas som straff för vissa brott. Men inte denna inskränkning gällde inte den frigivnes avkomma. Det tilläts alltså ingen diskriminering på grund av att man var av afrikansk härkomst eller pga hudfärg.

Men efter freden som följde på sjuårskriget 1763 hårdnade lagarna för de fria färgade. 1764 förbjöds personer med afrikanskt ursprung att praktisera medicin, kirurgi och farmakologi, året efter förbjöds de arbeta som advokater och notarier. 1773 förbjöds personer med afrikanskt påbrå att ta sina vita släktingar eller herrars namn, detta för att upprätthålla den oöverstigliga barriär som den allmänna opinionen uppfattade mellan de två grupperna. Politikern Julien Raymond som fötts av vad som då räknats som en vit kvinna, men sedan klassats som mulatt och gjort Julien till quadron ändrade stavningen av sitt namn till Raimond. 1779 förbjöds fria färgade att anta de vitas klädedräkt, frisyrer, stil och hållning. Lokala lagar på Saint-Domingue förbjöd dem att resa i vagnar och att äga vissa slags möbler. Lagarna rasifierades alltså starkt och människor som tidigare, i alla fall juridiskt, räknats som vita fick inte längre ta del i det vita samhället. Men samtidigt som man ville upprätta åtskillnad mellan vita och färgade hade de koloniala administratörerna svårt att rekrytera vita till armén och polisen. Därför kom män med afrikanskt påbrå att utgöra majoriteten av de styrkor som skulle skydda de vita mot de svarta slavarna och utifrån kommande hot.

Under sjuårskriget sändes soldater från Frankrike för att skydda kolonin, men många av dem dukade under i sjukdomar som de lokala klarade. Det ledde till tankar om att göra fria färgade till basen i koloniernas försvar. Även i specialpolisen för slavfrågor dominerade de fria färgade. Detta stärkte deras krav på politiska rättigheter, som framfördes än starkare efter den franska revolutionen. Men motståndarna argumenterade för att det för att upprätthålla slavarnas känsla av underlägsenhet var viktigt att visa en tydlig skillnad mellan vita och fria färgade. Underlägsenheten låg i det afrikanska påbrået. Men ett problem var att tidigare sammanhållna familjer hamnat på olika sidor av rasbarriären. Syskon med olika mödrar, kusiner hamnade på varsin sida. Mäns barn fick helt olika förutsättningar, trots att de under sin uppväxt varit jämbördiga, bägge utbildats i Frankrike osv.

Så bröt då revolutionen i Frankrike ut. Plantageägarna var mycket oroliga för vad som skulle komma att hända när allt detta tal om frihet nådde kolonin. Man föreslog att alla färgade som kom från Europa till dominikanska hamnar skulle förbjudas att komma in i landet. I april 1790 anmodades Le Caps postdirektör att stoppa alla brev till och från mulatter och slavar och istället lämna dessa till myndigheterna. Men många vita var uppfyllda av revolutionens idéer och anklagades för att tala öppet om dem även inför slavar. Man bildade politiska klubbar och anklagade guvernören och det koloniala ministeriet i Paris för despotism och tidigt 1790 återöppnades Conseil Supérieur i Le Cap, som stängts 1787. Kolonins intendent fruktade för sitt liv och flydde ön. I februari 1790 höll man val till en egen folkförsamling där alla vita som varit mer än ett år i kolonin fick rösta (man följde alltså inte moderlandets krav på egendom). Däremot fick inte egendomsägande fria färgade rösta, rösträtten var alltså rasbunden. Den generalförsamling som valdes samlades i Saint-Marc i Västra provinsen, de radikalaste från norr reste dit, men den lokala församlingen i Norr fortsatte i Le Cap och höll sig närmare moderlandets politik. Många av dem som satt i generalförsamlingen i Saint-Marc var kaffe- och indigoplantageägare från västra och södra provinserna som levde mycket på den inofficiella karibiska handeln och önskade ett slut på det franska handelsmonopolet. Men man förenades i sin oro över de abolitinistiska tendenserna i den parisiska folkförsamlingen. Redan i oktober 1789 fängslades ett flertal vita för förment abolitionistiska sympatier.

Samma månad, oktober -89, framträdde Julien Raimond och andra fria färgade inför folkförsamlingen och krävde rösträtt och ett slut på rasistiska lagar. Detta möttes med något olika svar från de vita: handlarna som köpte även från färgade plantageägare var sympatiskt inställda, medan de vita slavägarna oftast såg de fria färgades jämlikhet som ett hot mot slaveriet. Grunden i deras resonemang var att kolonierna behövde egna lagar. Revolutionens stora framsteg måste anpassas till de koloniala samhällena med deras annorlunda samhällen, klimat och ekonomier. De som hade erfarenhet av kolonierna borde utforma dess politik, bara dessa hade praktisk kunskap om slavar och slaveri. I Saint-Domingue kan bara finnas herrar och slavar. Men om de lokala fick råda skulle det betyda inte bara fortsatt slaveri, utan även fortsatt förnekande av de fria färgades politiska rättigheter. De färgade argumenterade för att de var de enda som kunde hantera slavarna och garantera fortsatt slaveri. De vita slavägarna hävdade att de fria färgade skulle ta över och låta befria sina slavar och nationalförsamlingen skulle om de beslutade att ge de fria färgade politiska rättigheter inte bara vara ansvariga för en massa vita kolonisters död, de skulle dessutom framkalla förlusten av Frankrikes kolonier och därmed beröva flera miljoner fransmäns deras ekonomiska överlevnad.

I mars 1790 inrättade nationalförsamlingen en nya kolonial kommitté som beslutade att den franska konstitutionen inte skulle tillämpas i kolonierna, istället skulle varje koloni välja sin egen generalförsamling som skulle besluta om en lokal konstitution anpassad till lokala förhållanden. Däremot skulle handelspolitiken fortsatt kontrolleras av Paris. Det innebar att slaveriet och slavhandeln skyddades och att de franska handlarnas monopol på koloniernas varor kvarstod. Det inskrevs till och med att alla de som inspirerade till uppror mot plantageägarna skulle anses skyldiga till brott emot nationen, vilket riktade sig mot abolitionisterna. I lagen stod även att alla egendomsägande över 25 år skulle ha rätt att delta i valen. Men trots flera propåer vägrade kolonialkommittén att specificera hur man såg på de fria färgades rätt, för att undvika bråk i nationalförsamlingen lät man frågan om hur det skulle tolkas stå öppen för att lösas i lokala maktkamper.

Vincent Ogé, en av de fria färgade som agerat i nationalförsamlingen insåg under sommaren 1790  att den parlamentariska kampen för rättigheter hade misslyckats. Han reste hem till sin hemstad Dondon i Saint-Domingue och samlade en armé på flera hundra fria färgade som intog staden Grande-Rivière och därifrån skickade brev till provinsförsamlingen i Le Cap att de skulle de fria färgade sina politiska rättigheter. Om de vägrade skulle de falla offer för hans hämnd. Men hans uppror slogs ned av trupper från Le Cap. Ogé och 19 andra upprorsmakare avrättades. Men Ogé kom att betraktas som en martyr för friheten och konflikten mellan vita och färgade förstärktes. Under månaderna efter Ogés avrättning utbröt strider runt hela kolonin mellan färgade och vita. På sommaren 1791 fattade nationalförsamlingen ett beslut om att de fria färgade som fötts fria av fria föräldrar skulle ges politiska rättigheter, däremot skulle de nyligen fria som troligen hade band till slavar och deras intressen inte få vara med. Men guvernören i Saint-Domingue skrev att han omöjligen kunde genomföra det beslutet på grund av det massiva motståndet från de vita i kolonin. Många menade att man skulle överge Frankrike och istället vända sig till England.

Den 21 augusti 1791 bröt en slavrevolt ut, flera plantager brändes ner och inomnågra dagar hade en armé på över 2 000 slavar samlats som gick från plantage till plantage och dödade vita, brände ner hus och sockerfält. Nästan hela norra slätten var i uppror och flyktingar samlades i Le Cap. Myndigheterna hindrade alla skepp i hamnen att segla för att kunna använda sjömännen i försvaret av staden. Flera attacker mot staden från rebellerna slogs tillbaka. Den 27 augusti räknade man med att slavstyrkan var 10 000 man stor, indelad i tre arméer med 700-800 ryttare. I slutet av september hade man förstört över 200 sockerplantager och nästan 1200 kaffeplantager och samlat en styrka på minst 20 000, vissa hävdar uppåt 80 000.

Söndagen den 14 augusti samlades 200 slavdelegater från plantager från hela den centrala delen av norra slätten. Där gjorde man upp de sista planerna för upproret. De flesta av dem som samlats var privilegierade slavar, många var kuskar som åtnjöt en viss frihet på sina plantager. De hade ofta också en viss ledarroll på sina plantager och hade ofta rätt att bära svärd. Den som framstod som ledare under de första dagarna var Boukman, som var en slags religiös ledare. Vid revoltens start ska han ha lettt en ceremoni i ”Alligatorskogen” Boïs-Caïman och beseglade avtalet med att dricka blodet av en offrad svart gris och slöt ett avtal med alla andar på ön att tjäna dem i 200 år mot att de fick deras stöd i sin kamp för frihet. Men det är svårt att finna historiska bevis för denna händelse. Man känner inte till någon plats med detta namn och det är helt klart att det tal som tillskrivs honom av bl.a. C. L. R. James är formulerat senare. Det hävdas också att Boukman inte var någon vodouledare. Men andra menar att det var ett möte, att Boukman var en förvrängning av hans jamaicanska namn Book Man, som kom av att han var en muslimsk lärd från Senegambia. I trakten där Boïs Caïman sägs ha legat finns fortfarande senegambiska muslimska inslag i de lokala sederna. Enligt denna berättelse skall en kvinnlig vodou mambo ha varit den som offrat grisen. En kvinna som hette Cecile Fatiman och som sedermera gifte sig med Pierrot som så småningom blev haitisk president. Cecile Fatiman skall ha blivit över hundra år gammal och själv berättat om sin medverkan vid Boïs Caïman. Hur som helst har det nattliga mötet och offerriten i Boïs Caïman blivit en slags mytisk startpunkt för den haitiska revolutionen.

James tonar ner vodouns betydelse i revolutionen. Religiösa ledare fanns med, tillverkade amuletter. Men även om religionen var viktig för att samordna och inspirera revolten var det naturligtvis först och främst en politisk kamp. Men Boukmans ceremoni i Boïs-Caïman anses av vissa haitier som vodouns grundande, som är en synkretism mellan olika västafrikanska religiösa komponenter. Boukman dödades i november 1791. Andra härleder vodoun tillbaks till åtminstone 1600-talet och ser den som en kombination av taino- och västafrikansk religion, med katolska uttryck och inslag.

De vita skyllde dock upproret helt på revolutionens idéer och det gick många rykten om att det varit vita som lett slavarna i deras anfall. Vissa hävdade till och med att det kommit speciella agenter från Paris för att uppvigla slavarna till uppror. Andra trodde att det var kontrarevolutionära plantageägare som stod bakom upproren. Man kunde inte tänka sig att slavarna själva organiserat något så stort. Men många av de slavar som kom från Kongo var krigsfångar som hade tagits i de inbördeskrig mellan olika kungadömen som pågick under 1700-talet i Kongo. De hade blivit slavar på grund av att de var soldater och var vana krigare som kunde hantera skjutvapen och hade stora taktiska kunskaper.

Det krav som tidigast kom fram från de revolterande slavarna var för frigivning av alla kolonins slavar. Det cirkulerade många rykten om att kungen i Frankrike redan avskaffat slaveriet, men att kolonisterna vägrade följa det beslutet. Man menade sig alltså kämpa för frihet, för kungen, mot slaveriet och kungens motståndare. Smart att kämpa i kungens namn. Det var den överordnade auktoritet som man kunde anföra mot sina lokala herrar, dessutom spelade man på splittringar bland de vita mellan revolutionärer och rojalister. Dessutom fick de stöd av spanjorerna på öns östra sida, som var positiva till den rojalistiska retoriken.

Upproren fortsatte, blodiga strider utkämpades. I Norra provinsen var den stora kampen mellan slavar och vita, men i väst och söder hade slavarna inte lika stor framgång, där ökade istället motsättningarna mellan de fria färgade och de vita. I Västra provinsen inrättade de fria färgade sin egen folkförsamling och när guvernören krävde att den skulle stängas tog de till vapen och allierade sig med de upproriska slavarna. De fria färgade framställde sig som Nationalförsamlingens försvarare mot de kontrarevolutionära vita. Men under 1792 spred sig slavupproret allt starkare även i Västra och Södra provinsen.

I april 1792 beslutade Nationalförsamlingen att fria färgade skulle få fullständiga politiska rättigheter. Inga rasskillnader skulle längre finnas, bara skillnaden mellan fria och slavar. Beslutet presenterades som ett svar på oroligheterna i Saint-Domingue.

I februrari1793 förklarade Spanien och Storbritannien krig mot Frankrike. Spanien arbetade för att återta den västra delen av Hispaniola och allierade sig med slavarméerna. De erbjöd frihet mot militärtjänst. Britterna konspirerade istället med de vita plantageägarna mot slavarna och republiken. Men snarare än att rädda slaveriet gjorde det plantageägarna till förrädare mot republiken vilket skapade förutsättningarna för slavarnas erkännande som lojala medborgare.

I juni 1793 efter interna strider i Le Cap som drev republikens kommissionärer på flykt erbjöd dessa fullt medborgarskap för dem som anslöt sig att kämpa för republiken. När denna armé av vita, fria färgade och slavar anföll Le Cap flydde tusentals vita till skeppen i hamnen och lämnade kolonin för USA.

Den 29 augusti 1793 avskaffades slaveriet i Norra provinsen, alla skulle erkännas som franska medborgare. Under de följande månaderna avskaffades slaveriet även i Väst och Söder. Det slutgiltiga beslutet kom den 31 oktober. (I februari 1794 bekräftades beslutet av Nationalförsamlingen i Paris.) Men de nyligen fria fick inte några egna jordlotter, de skulle återgå till sina tidigare platser, men betalas för sitt arbete. De svarta egendomslösa som fanns drivande skulle arresteras. Men många slavledare, t.ex. Touissant förblev lojala med Spanien och avancerade västerut med sina arméer. På hösten landsteg också britterna i kolonin och fick stöd av de vita plantageägarna. Med brittisk ockupation återinfördes slaveriet, så friheten blev på sina håll bara någon månad lång.

I maj 1794 lämnade Touissant L’Ouverture spanjorerna för att sluta upp bakom republiken, med honom följde Henri Christophe och Jean-Jacques Dessalines.

1795 fick Frankrike formell kontroll över hela ön, men San Domingo bara besatt av några få administratörer.

Inte förrän 1798 lämnade britterna ön. Det faktum att olika delar av ön hade rest sig på egen hand ledde till stora konflikter. När Louverture försökte ta kontrollen över Södra provinsen ledde det till blodiga strider under 1798-1800. När Louverture fått kontrollen över hela Saint-Domingue på sommaren 1800 förberedde han sig på att också ta kontrollen även Santo Domingo som bara nominellt var franskt, men under spansk kontroll. Kring nyåret 1801 intog Louvertures trupper huvudstaden Santo Domingo.

I juli 1801 införde Louverture en konstitution som ett utskott av arbetat fram. I utskottet hade ingen före detta slav fått plats, istället var nästan alla före detta slavägare. Där sades, i enlighet med Napoleons nya franska konstitution från 1800 att hela ön Hispaniola och dess öar var en del av det franska imperiet som skulle styras under speciella lagar. På dess territorium kan slaveri inte existera. Alla som lever där är fria och franska. Alla, oavsett färg kunde jobba med vad som helst, de enda godtagbara distinktionerna var efter dygd och talang. I konstitutionen förbjöds även nattliga samlingar och danser, framförallt vodou. Dessa praktiker spred ideal som var motsatta ”nationens vänners” och deltagarna skulle straffas med spöstraff eller fängelse. Den enda tillåtna religionen var katolicismen, skilsmässa förbjöds.

”Varje plantage är en fabrik som kräver enhet mellan odlare och arbetare, det är en lugn boning för en aktiv och lojal familj, vars fader nödvändigtvis är jordägaren eller hans representant.” Odlare, liksom barn, hade inte rätt att lämna ”sin faders familj”, dvs sin plantage. Det innebar att före detta slavar bands vid sin tidigare identitet och fortsatte att vara underställda sina tidigare ägare och kunde få fysiska bestraffningar om de inte åtlydde plantagens regler, om än från statens representanter och inte av ägaren själv. De var fria och fick betalt för sitt arbete, men tvingade av staten att förbli på sin plats. För att höja produktiviteten tänkte sig Louverture också att man skulle importera arbetare från Afrika. Det vill säga ta slavar som skulle arbeta som fria på anvisade plantager.

Touissant Louverture utropades till guvernör för resten av sitt ärofyllda liv och gavs rätten att själv utnämna sin efterträdare, som dock bara skulle få sitta i fem år. Guvernör Louverture skulle underteckna alla lagar, överse alla administrativa och militära utnämningar. Armén var direkt underställd guvernören. Han hade också rätt att censurera alla publikationer och att stoppa alla skrifter som kom utifrån som skulle kunna skapa oreda eller förleda befolkningen. Medborgarnas politiska rättigheter bestod i att de hade rätt att inlämna petitioner till guvernören.

Efter ett uppror i norr under sensommaren 1801 införde Louverture i november 1801 hårda regleringar som gjorde kolonin till en polisstat där inga lösdrivare accepterades och där arbetskraven närmast var hårdare än de varit under slavtiden. Det gav också mycket hög produktivitet och god export. 

Men Napoleon uppfattade Louverture som alltför självsvåldig och sände en armé om 22 000 soldater för att återta makten. Under 1802 skeppades förstärkningar och totalt sändes uppåt 80 000 soldater till Saint-Domingue. Napoleon beordrade att alla svarta generaler skulle gripas och sändas till Frankrike.

De franska visade sig övermäktiga, Louverture slöt fördrag men greps senare på sommaren 1802 och sändes till Frankrike med sin familj. När Louverture gjorde öppet motstånd beslutade Napoleon i maj 1802 att återinföra slaveriet vilket ledde till att motståndet mot fransmännen fortsatte trots att Louverture avsattes. Till slut vann den lokala armén efter ett komplicerat och blodigt inbördeskrig mot fransmännen som vid sidan av striderna decimerades svårt av gula febern. Dessutom utbröt nytt krig mellan Storbritannien och Frankrike i Europa i maj 1803, vilket betydde att fransmännen i Saint-Domingue inte fick någon ytterligare förstärkning.

Man förberedde utropandet av en ny självständig stat. En frihetsdeklaration förbereddes modellerad efter den amerikanska. Men Dessalines tyckte att den saknade den hetta och energi som stunden krävde. Därför skrevs en ny på nyårsnatten 1804 av en ung färgad officer som hette Louis Felix Boisrond-Tonnerre.

Valet att kalla landet Haiti var inte först gången man använde ursprungsbefolkningen symboliskt. I den framväxande vodoun var tainoföremål värdeladdade och viktiga. De respekterades som öns rättmätiga befolkning, även om deras kultur dött ut. Vintern 1802-1803 hade Dessalines kallat sin armé Inkas armé. Vid sidan av att anknyta till de legitima ägarna av ön var namnvalet ett sätt att kritisera hela det koloniala projektet, man motsatte sig inte bara den franska kolonialismen utan hela den europeiska historien i Amerika.

Litteratur

Fick, Carolyn E. The making of Haiti : the Saint Domingue revolution from below, Knoxville: University of Tennessee Press, 1990.

James, C.L.R. The black Jacobins: Toussaint L'Ouverture and the San Domingo revolution, London: Penguin, 2001 (1938).

Det här är ingen självständig text, snarare referat ur dessa två böcker, och lite annat smått och gott. Bör inte anslås för att vara plagiat. Det är skrivet som undervisningsunderlag, men kan kanske vara till glädje för någon.