Man brukar säga att moderniteten innebär att ”allt fast och beständigt förflyktigas”. Hur upplever man då att man hela tiden är stadd i förändring? Jo, en grundläggande förutsättning är att uppleva att andra står stilla. Vi lämnar inte bara historien bakom oss, utan hela övriga världen.
Inneboende i upplevelsen av den egna förändringsbenägenheten och behovet att alltid vara moder, samtida, finns ett förnekande av andras samtidighet. Förnekandet av samtidighet återfinns i alla sammanhang som berättar om de andra, annorlunda människor som bor utanför vår moderna värld och tid. Mot slutet av 1700-talet förvandlades geografiska gränser allt mer till kronologiska sådana. Man kan kalla förnekandet av samtidighet för en av den koloniala och imperialistiska expansionens främsta sätt att möta världen. Man frågade sig inte längre huruvida vildarna var mänskliga, utan hur långt tillbaks i historien de befann sig. Användandet av termer som primitiv, vild, traditionell, tredje världen och liknande betyder inte, som det kan verka, att det är detta som studeras. Det är framförallt tidsliga begrepp, det är kategorier i det västerländska tänkandet snarare än ord som beskriver objekt för det.
Förnekandet av samtidighet kan alltså ses som en mer djupgående uppdelning av människor än till exempel rasism. Rastänkandet är bara en av de teorier som varit populära för att förklara varför andra människor inte är samtida.